En ung kvinna, som aldrig tidigare satt sin fot i skärgården, vann den omsjungne och legendariske storsmugglaren Uno Östermans hjärta. Livet tillsammans med honom var passionerat men samtidigt kantat av ensamhet, ovisshet och tungt arbete. I Unos äventyrliga liv var hustrun Inga hans fasta punkt.
När Ingrid Oscaria Tell steg iland på Gräskö försommaren 1919, var det första gången hon var i skärgården. Hon föddes 1898 och växte upp i Vadstena, dotter till förmannen på en gård utanför staden. Det var en ganska stor syskonskara och alla fick hjälpa till tidigt med olika sysslor i hemmet och på den stora gården. Ingrid, Inga kallad, lärdes upp som piga. Redan som ung upplevdes hon som en stabil människa, trygg i sig själv, snäll men samtidigt inte rädd för att säga ifrån.
Kanske inspirerades hon av sin bror Gillis som flyttade till Stockholm och blev trädgårdsmästare hos Prins Eugen på Waldemars Udde, för Inga tog sig till huvudstaden där hon fick tjänst som piga hos en mycket välbärgad familj på Östermalm. Hennes tjänst uppgraderades till barnflicka och hushållerska och hon fick bred erfarenhet av att sköta ett hushåll inom Stockholmssociteten.
början av 1900-talet och man ville ut i naturen Den nationalromantiska andan rådde i Sverige i och bli hänförd. Denna naturromantik föddes under 1800-talet och spreds till de flesta länder i Europa. Man sökte det genuina och ursprungliga, vilket påverkade många konstnärliga och estetiska uttryck i samhället. Några typexempel är Anders Zorn, Carl Larsson, Gustaf Fröding och Hugo Alvén som genom sina konstnärliga verk hyllade det folkloriska och naturliga.
Ordet sommarnöje uppfanns och de som kunde köpte sig ett hus på landet eller hyrde in sig hos någon bofast. Skärgården, denna glesbygd som mest hade skött sig själv under hundratals år utan något större intresse hos stadsborna, blev nu The Hot Spot.
Alla ville dit, det blev högsta mode och med kultureliten i spetsen, tog man sig ut på de pittoreska öarna med den kärva men vänliga ortsbefolkningen. Ingas arbetsgivare lyckades hitta ett hus att hyra på Gräskö som redan då kunde nås med ångbåt direkt från Stockholm vilket var praktiskt och bekvämt för dem. Annat var det för vissa andra som efter tågresa och vidare transport med fiskebåt, fick tillbringa den sista sträckan till sin sommardröm på hästryggen.
De bofasta måste ha upplevt anstormningen av sommargäster som underlig men lukrativ. Att hyra ut sin övervåning eller lillstuga några sommarmånader gav bra tillskott i kassan, och ett lugn inför kärvare tider. Öborna var lite försiktiga och blyga men mycket nyfikna på besökarna. Det måste ha varit en slående skillnad dem emellan i det mesta: kläder, de dagliga rutinerna, mat och dryck, hur man tog sig fram i naturen och på vattnet.
Hur Uno och Inga träffades är okänt, men en inte allt för vågad gissning är att det skedde vid bybrunnen som var belägen vid Unos föräldrahem, kallad Gammelgården. Bybrunnen var ett beryktat flörtställe och det var en populär syssla hos öns ungdomar att hämta vatten där. Idag är det svårt att föreställa sig de dramer som utspelades kring brunnen men då var det på blodigt allvar. Vid ett tillfälle blev svartsjukan så stor mellan två kvinnor som hade förälskat sig i samma man, att när de stötte på varandra vid brunnen utbröt ett regelrätt slagsmål och hårtussarna yrde. Vad föremålet för deras ömma lågor tyckte förtäljer inte historien.
Ryktena om Uno hade med all säkerhet föregått honom och Inga hade nog hört mer om hans äventyr och bravader än han själv. Han kallades för Gräskökungen, storsmugglaren med spritaffärer som sträckte sig långt utanför Roslagen och in i de åländska och finska skärgårdarna, ja ända till Baltikum. I sina memoarer ger Edvin Adolfsson följande beskrivning av vännen Uno och förbudstiden på 1920– och 30-talen:
”Den stora förbudsomröstningen (…) 1922 resulterade ju i en knapp seger för nejrösterna, men restriktionerna blev allt strängare och ”tilldelningen” allt knappare. En flod av illegal sprit sköljde in över landet; ett yrke som betalade sig på den tiden var smugglarens. Skutor fullastade med 96-procentig sprit från Estland och Polen låg utanför tremilsgränsen, väntande på storsmugglarnas besök. Naturligtvis var det en spännande sport att i det blåsvarta mörkret lura in de jagande tullkryssarna bland klippor och undervattensgrund och sedan smita med släckta lanternor. Uno Österman, en ung fiskarson från Stockholms norra skärgård, blev nästan nationalhjälte genom sina djärva nattliga smuggeläventyr, och naturligtvis lämnade hans bedrifter våra filmmakare ingen ro.”
Det blev en film med Edvin Adolfsson i rollen som Uno. Filmteamet anlitade Uno som smuggelexpert. I vissa scener fick han vara stand-in för Edvin Adolfsson och spelade sig själv. Det var ibland svårt för tullarna att avgöra om det var filminspelning eller verklighet, särskilt de gånger Uno var med, skriver Edvin.
Snygg, världsvan, äventyrlig, charmerande och lite farlig – en cocktail omöjlig att motstå. Inga förälskades och Uno likaså.
Inga var nog ganska olik de kvinnor som fanns i kretsarna kring Uno på den tiden.
Hon var jordnära, inget modevåp direkt men svag för vackra skor och nagellack, gladlynt och nog inte så lättflörtad. Säkert attraherades Uno av Ingas beskäftighet och friska kynne.
Apropå nagellack var det ett känsligt ämne hos paret. Uno ville inte att Inga skulle måla naglarna för det gjorde bara dåliga flickor enligt honom. Det förefaller märkligt att en man som hade en mycket öppen inställning till det mesta kunde vara så trångsynt när det gällde just nagellack. Efter Unos död var Ingas naglar alltid målade, helst i favoritfärgen cerisrosa.
Uno och Inga flyttade ihop ganska snabbt och den första bostaden var troligen övervåningen på Gammelgården för i undervåningen huserade Unos föräldrar Frida och Edvard, ”Oden” kallad. I rask takt föddes två barn, Ingalill 1924 och Lars-Uno, min pappa, 1925.
När Inga väntade det tredje barnet fick Unos pappa nog och uppmanade sonen att gifta sig med Inga. Att leva tillsammans i synd var nog så uppseendeväckande på den tiden, men att därtill skaffa två barn utan att vara gifta var rena skvallerdynamiten.
De flyttade in i en egen stuga i byn och vigdes den 30 maj 1927. I januari samma år hamnade Inga på BB med den för tidigt födda Nita.
– Hon såg ut som en fågelunge, var lite hårig och ganska ful, berättade pappa Lars-Uno. Det var en svår och dramatisk födsel och Inga fick vara kvar i mer än en månad på sjukhuset. Under tiden var Uno som vanligt ute i smuggelaffärer eller på sjöfågeljakt. De två barnen blev inackorderade hos andra familjer på Gräskö, för det var inte tal om att Uno skulle ta hand om dem själv medan Inga var på lasarettet.
En kväll hade Uno och en god vän förberett sig inför en tidig jakt, men en fotogenlampa hade ställts på ett högt skåp och glömts bort. Uno vaknade av att skotten i hans byxor, som hängde på sängstolpen, brann av. Hela innertaket stod i lågor och Uno hann precis få sig själv och kompisen ut ur huset innan taket rasade in. Huset brann ner till grunden och Uno hann inte rädda något undan lågorna. Veckan därpå kom Inga tillbaka med lilla Nita. Förutom att Inga förlorat hela hemmet kände inte de små barnen, Ingalill och Lars-Uno, längre igen sin mamma och de ville inte lämna sina vikarierande mödrar.
Tillvaron med Uno och de tre små barnen var inget enkelt liv. Maken var mestadels borta i smuggelaffärer om han inte satt i fängelse eller var långt ute i skärgården på jakt- eller fiskeäventyr.
Tullarna var ofta på överrumplingsbesök hos familjen Österman, nu boendes i ett stort fint hus vid Byviken. Uno hann nästan alltid undan, oftast genom fönstret på baksidan. Men när tullarna en gång var på besök svarade lille Lars-Uno på frågan var deras pappa var:
– Han är inte hemma och inte står han i skafferiet heller!
Efter sådana räder kunde Uno vara borta i veckor utan att Inga visste var han var.
Under tiden måste allt fortsätta som vanligt. Utöver gängse hushållssysslor som att ta hand om barnen, matlagning, städning, tvätt, odling och skörd måste nu Inga även sköta djuren på gården. Familjen hade höns, några kor, en gris och en häst. Slåtter, höbärgning och fiske hjälptes man åt med i byn.
Pappa berättade att han beundrade sin mamma som i ur och skur fick skjutsa dem med stora skötbåten till skolan när de inte var inackorderade. Först måste hon värma upp tändkulan med en blåslampa innan hon kunde veva igång det stora hjulet och starta tändkulemotorn. Hon var inte van vid det här livet alls men tog tag i det utan att klaga en endaste gång.
Hur Inga bemästrade oron när Uno bara försvann under långa perioder är en gåta, men hennes praktiska och fatalistiska sinnelag var nog förutsättningen för att orka med tillvaron på ön. En ruskig historia som hände under smugglareran satte sina spår hos hela familjen:
Uno satt på Baltorps Restaurang i Furusund tillsammans med några vänner när ett rivaliserande smuggelgäng klev in och gick rakt mot bordet där Uno satt.
De var råbarkade typer som tog fast Uno och började slåss. Uno slogs medvetslös och vännerna lyckades inte stoppa att han släpades ut ur restaurangen. Unos vänner följde efter ner till bryggan där det rivaliserade gänget dumpade Uno i en snabbgående båt. När Unos gäng skulle försöka hindra deras avfärd, riktade en av männen i båten sin pistol mot dem och hotade att skjuta. Båten försvann med Uno och ingen visste vart.
Hemma på Gräskö var Inga orolig över att Uno inte kommit hem. Hon fick berättat för sig vad som hade hänt och försökte bereda sig på det värsta, för ryktet sade att Uno hade kastats i sjön. Pappa Lars-Uno minns att han grät när han, tillsammans med Inga och sina syskon, gick utmed stränderna och sökte efter Uno medan dagarna gick.
Under tiden vaknade Uno till liv, dumpad på en obebodd ö och inrullad i en matta.
Han var helt sönderslagen, hade nästa bitit av tungan och hade ingen aning om var han befann sig. Det var höst och kyligt, så Uno var i en mycket svår situation.
Turligt nog passerade en båt efter någon dag och han lyckades fånga deras uppmärksamhet och blev räddad. Ingas känslor blev hårt prövade den gången men lyckan över att få återse sin man vid liv måste ha överskuggat allt.
Uno Österman var en levande legend, alla kände honom. Dörren till hans hem stod alltid öppen för vännerna och de var många.
”Havets fasa, sjörövaren och vännen”, kallades han av Albert Engström som ofta var gäst i det östermanska hemmet.
I ett brev från Albert, daterat 1 september 1933, skriver han till Uno:
”Tack för sist, för meteoriten, kask och vänligt bemötande. Härmed sänder jag dig de utlovade tio teckningarna på det att du må se att jag är en man som alltid står vid sitt ord.” Han avslutar brevet med raderna: ”Hälsa din lagvigda maka och tacka för god gästfrihet och skärgårdshumör!” Vad Albert menade med “skärgårdshumör” är idag okänt men även fast Inga hade ett hjärta av guld kunde hon upplevas som lite kärv. Kanske var det något hon fick lov att utveckla när Unos vänner aldrig ville gå. Den ständiga strömmen av folk i huset blev tröttsamt för både Inga och Uno. De flyttade från byn till norrsidan på Gräskö med förhoppningen att livet skulle bli lugnare. Men folk hittade dit också och det blev ytterligare en flytt på ön. De sista åren bodde Uno och Inga på den så kallade Kaptensudden.
Tidigt på morgonen den 1 augusti 1969 hade Uno redan stått flera timmar i värmen vid bryggan och rensat ål.
– Det var ålar stora som mansarmar, berättade pappa som senare fick slutföra arbetet.
Uno var svettig och satte sig på glasverandan för att pusta ut och började skissa på den nya skorstenen till boden i Ut-Fredel. Inga ropade och frågade om han ville ha en kopp te. Då hörde hon en duns från verandan. Hon fann honom på golvet. Morgonens ansträngande arbete blev för mycket för Unos hjärta och han dog på sitt 77:e levnadsår, hos sin älskade Inga på den ö han varit trogen hela sitt liv.
Inga saknade Uno mycket men tog ändå hans bortgång förvånansvärt bra vilket säkert berodde på att hon alltid varit van att klara sig själv.
Min farmor Inga var en stark och självständig kvinna som tog hand om både sig själv, sina barn och barnbarn ända tills åldern tog ut sin rätt. Efter Unos död sålde hon huset på Kaptensudden, köpte en lägenhet i Norrtälje och byggde ett hus åt sig på Lilla Gräskö. Där tillbringade hon somrarna och umgicks med dottern Ingalill och hennes tre döttrar Bissan, Britta och Eva. Hon ville vara med på alla fester och på Lilla Gräskö är de inte få. Sina sista år bodde Inga tillsammans med Ingalill i Djursholm, innan hon gick bort 1982.
Karin Österman