Hervor Arnell var välutbildad och hade siktet inställt på en akademisk bana. När hon träffade arkitekten, kompositören och vissångaren Bo Sundblad kom istället musiken att ta en allt större plats i hennes liv. Bo var redan en etablerad artist men Hervor skulle bli hans egen musa och ett ständigt stöd för honom.
Hervor Arnell föddes den 24 september 1927 i Göteborg, som den andra av två döttrar till överläkare Per Arnell och hans hustru operasångerskan Hjördis Arnell (född Wahlgren). När han uppvaktade Hjördis skickade han ett elektrokardiogram till henne med orden: ”Så här klappar mitt hjärta för er idag”. Vilken kvinna hade inte fallit för detta?
Som liten beskrevs Hervor som glad, humoristisk, ettrig och tuff vilket krävdes för att hon skulle kunna hävda sig mot sin tre år äldre syster Ulla-Brita. Långt senare berättade Hervor att hon kunde sträcka ut armarna åt varsitt håll och snurra runt, runt, runt, så fort hon kunde för att komma åt att smocka till sin älskade men retfulla storasyster. Hervor var sin pappas lilla flicka och sin gladlynthet och humor hade hon säkert ärvt av honom.
Hervor var skärgårdsflicka i den bemärkelsen att hon på somrarna bodde i Göteborgs södra skärgård på ön Köpstadsö, allmänt kallad Kössö. Varje år flyttade familjen ut med pick och pack till skolhuset som man fick hyra på ön. Allt från kastruller till sänglinne fraktades ut. “Mandus med knölen” och “Sket-Axel”, som hjälpte till med flytten, skojade muntert om att “nu skall vi bära upp doktorinnans lår”. Bänkarna i skolsalen stuvades upp på övre våningen. Där huserade också kokerskan och husan, vilket var brukligt att en man i Pers ställning hade på den tiden.
Ett skynke mellan sängarna sattes upp i skolsalen för far å ena sidan och mellan mor med döttrar å andra sidan. Måltiderna serverades i ett tält ute på gräsmattan och vattnet att dricka, tvätta sig i och diska, hämtades ur tunnan. I den simmade också Hervors “grodynglingar”.
Ett 50-tal meter från huset låg pappa Pers båt förtöjd vid en brygga och där installerade han också en trampolin från vilken han kunde dyka ner i havet då han återvänt till ön med färjan efter en lång veckas arbete.
Det var ett hårt slag för den tolvåriga Hervor när hennes pappa plötsligt gick bort. Ironiskt nog var det en hjärt-infarkt, framkallad av ett iskallt dopp i samband med bastubad, som tog hjärtläkaren Per Arnells liv. Mamma Hjördis tog själv hand om döttrarna efter makens bortgång. Nu blev gäststugan på Kössö familjens sommarviste och det är den än idag.
Hervor studerade och blev ingenjör i matematik, fysik och kemi. Som 21-åring lämnade hon Göteborg på MS Kungsholm och flyttade till Amerika och New York. Där arbetade hon på kemiföretaget Dupont & Dupont och var med att utveckla det så kallade “skrynkellacket”. Det var det som vi minns som “lackeringen” på till exempel Olivettis skrivmaskiner och många snygga 50-tals lampor. Genom en väninna kom Hervor sedan att arbeta i resebyråbranschen. Det passade henne bättre då hon var mycket serviceinriktad. Snart hade Hervor många trogna kunder som alltid bokade genom henne.
En av Hervors bästa väninnor från Sverige var konstnärinnan Elfi von Kantzow Alvin. Hon var scenograf på Broadway och hade etablerat sig som en kulturpersonlighet att räkna med i New York. Vid ett tillfälle arrangerade Elfi ett cocktailparty för svenska seglare i sitt hem. Sven Salén, som hade köpt den Sparkman & Stevenson-ritade Bolero, hade nu tillsammans med sin besättning vunnit Bermuda Race med båten, och de var några av Elfis gäster denna kväll.
Bland seglarna fanns Bosse Sundblad, arkitekt och kompositör. Han valdes in som ledamot i Visans Vänner 1938, två år efter att sällskapets bildats av Sven Salén, Stockholms borgmästare Gunnar Fant och Evert Taube, vilket var den tidens allra hetaste sammanslutning av underhållare. Genom Visans Vänner blev Bosse snabbt känd och han fick spela in ett tiotal grammofonskivor. Mest populär blev hans tonsättning av Erik Axel Karlfeldts ”I Lissabon där dansa de” vilken svenska folket snabbt tog till sitt hjärta. På cocktailpartyt plockade Bosse fram gitarren och sjöng den omtyckta visan och i samma stund klev Hervor in i rummet. Hon hade hört Margareta Kjellbergs käcka version av sången och sade genast till Bosse:
– Nej, nej, nej! Så sjunger man den inte.
Därpå tog hon över Bosses gitarr och framförde den ”rätta” versionen. Hervor hade ingen aning om att hon just tillrättavisat kompositören och Bosse talade inte heller om för henne att det var han som skrivit musiken. Men han blev omedelbart kär i henne.
När Hervor en tid senare flyttade tillbaka till Sverige sökte Bosse upp henne och tog med henne till Danska Visans Vänners 10-årsjubileum i Köpenhamn. När han presenterade Hervor för sina bekanta tog de henne genast till sina hjärtan och snart var även hon medlem i Visans Vänner. Hervor var en fena på att sjunga andrastämman med Bosse och paret blev snart ett välkänt begrepp i Stockholms societeten. De var självskrivna gäster på större fester där de ofta sjöng och gladde alla med sin musik och med tiden fick Hervor och Bosse ett mycket stort umgänge. Många kvällar lämnade de hemmet i långklänning och frack.
De gifte sig i Lidingö kyrka 1956 och i januari 1957 föddes jag, Eva, och året därpå föddes min bror, Fredrik.
Med största säkerhet blev Team Bosse och Hervor ännu mera populärt än bara Bosse på egen hand. När de sjöng tillsammans kunde de sjunga duetter där man och kvinna talade till varandra. Exempelvis Bellmans kompositioner som ”Mollberg och Camilla” eller ”Tango i Nizza” av Evert Taube. Som sjungande kärlekspar fick de till och med en specialskriven sång, “Ritornell”, av Pim-Pim Lennart E-son Falk. Evert Taube var mycket förtjust i Hervor och ville helst ha henne till bordet på Visans Vänners sammankomster eftersom hon alltid var glad och sprudlande och mycket lite “star struck”.
Bosse var duktig med språket och skrev många hyllningsvisor till vänner och familj men det var inte alltid han mindes textraderna varför han lätt kom av sig när han sjöng. Hervor däremot kunde alltid alla texter utantill. När det krävdes fyllde hon i ett, eller ett par ord, så att Bosse kom på flödet igen. Detta var mera regel än undantag och blev till slut deras signum när de framträdde. Bosse startade och Hervor flankerade honom lojalt. Med henne vid sin sida blev Bosse en strålande estradör.
Bosse och Hervor spelade också in en del radioprogram tillsammans. Eftersom Bosse tonsatte många barnvisor blev det även barnprogram både i radio och tv. Ibland tillsammans med Hervor men också med oss barn.
Även om Hervor oftast underhöll tillsammans med Bosse gjorde hon det också på egen hand. Hon var fenomenal på att berätta historier. Så pass att hon framträdde ett flertal gånger med Margareta Kjellberg och Evert Ljusberg i tv-programmet “Har du hört den förut?”.
Musiken var alltid den största delen av Bosses liv men han försörjde sig aldrig på den. Han var vd för familjeföretaget Upplandskubben fram tills dess försäljning. Hervor gjorde flera inhopp i företaget under tiden som vi barn var små men senare utbildade hon sig till reseledare och fick anställning som guide på USA hos Globetrotter.
Det blev ingen drömstart för Hervor på det nya jobbet. Under den första resan till USA skedde ett flertal missöden såsom dödsfall bland resenärerna samt förlust av några gästers bagage. Det gav Hervor ett så pass stort stresspåslag att hon blev sjuk och till sist hoppade hon av arbetet som reseledare. Hon fortsatte ändå inom turistnäringen ett antal år vid Danska Turistbyrån i Stockholm.
Skärgården löpte som en röd tråd genom Hervor och Bosses liv. Deras smultronställe var sommarhuset “Lissabon” på Ingarö som låg på Sven Saléns ägor. De som bodde runt ikring Sven och hans hustru Dulli kallade sig “torpare”. Vart år hölls det kräftskiva med olika teman. Patron Sven och Patronessan Dulli bjöds in till dessa fester och alla gjorde sitt bästa för att vart år skulle bli det absolut roligaste. När de hade kinesiskt tema hölls festen ombord på havskryssaren Ballad som då fick uppträda som djonk och på Lissabontorpet hölls bland annat fester med Egypten och Skottland som teman.
Under en dryg veckas tid varje år seglade Bosse, Sven Salén, Pim-Pim, Ulf-Peder Olrog, med flera tillsammans på någon av Saléns många båtar. Traditionsenligt författades och tillägnades varje båt, de mönstrade på, en egen sång. Både Beatrice Auror, Romany Rye och Bolero blev omsjungna och riktmärket för sångerna var humor. Hervor kunde naturligtvis även alla dessa sånger utantill och hon framförde dem ofta tillsammans med Bosse.
Bosse var med i Pelarorden, liksom ett flertal olika sällskap och sammanslutningar, vilket gav många tillfällen till roliga sammankomster med goda vänner. Ett exempel är ordenssällskapet SHT:s sjömanövrar som oftast hölls på Furuholmarna utanför Ornö. Hela ön blev fullpackad med båtar i två dagar. Värden Ulf Törneman kunde skutta ner i varje båt på morgonen och pussa damen som sov där “god morgon”. Ulf Boye var grillmästare och stekte festmiddagens kött på en gammal säng med en rejäl glödbädd inunder. Kvällen var fylld med musik, sång, spex och roligheter där Bosse och Hervor framträdde tillsammans. Vid något tillfälle var Hervor också med och sjöng tillsammans med Bosse på Svansarna i samband med Pelarordens sommarting. Dagen därpå fortsatte de med sång och musik på Galtholmen hos familjen Ridderstad.
Bosse var mycket aktiv i sin ungdom i föreningen Svenska Folkdansens Vänner (SFV) startad av Arthur Hazelius. Föreningens syfte var från början att bevara svensk dans, musik, sång och dräktskick, men med tiden lades till allt fler studentikosa inslag. Ett gäng på ett 20-tal personer i SFV, kallade “Knäckargänget”, kom att bli Bosse och Hervors allra närmsta vänner. Hervor tyckte mycket om att dansa folkdans och hon fortsatte med det långt upp i åren. Gänget semestrade gärna ihop och Hervor var ofta en av arrangörerna för resorna. Störst uppmärksamhet väckte gruppen när de besökte Skagen. Inspirerade av Skagenmålarna klädde sig herrarna i frack med hög hatt och damerna i långa ljusa klänningar från sekelskiftet 1800–1900 och i händerna bar de vita parasoller. Förvånade ortsbor och turister trodde inte sina ögon när de fick se sällskapet komma vandrandes längs sandstranden.
Hervor var också mycket road av att fiska. Hon gick ofta ut som ensam kvinna tillsammans med sina manliga kompisar på Ingarö för att lägga nät. Bosse föredrog att sitta och öva på sitt dragspel eller sin gitarr om sommaren. Hervor kunde tycka att, framför allt träningen på dragspelet kunde bli lite tjatigt. Då gick hon hellre ut med båten och lade nät.
Glädjen var aldrig större än när fångsten blev riklig med både strömming från sköte, till abborre, sik eller gös på andra garn. Hervor var känd för att kunna rensa hornsimpor ur nät på ett effektivt sätt med en gaffel och för sina inlagda strömmingsflundror. Kunde hon komplettera middagen med egenplockad svamp ur skogen blev det ännu bättre. Hon var som allra lyckligast ute i naturen.
Hervor var den klippa som familjen stod på. Hon höll ihop alla, både Bosses familj och sin egen. Hon var spindeln i nätet för hela släkten, allt från Bosses fastrar till sina systersöner. Hervor tog hand om den dagliga skötseln av hus och hem under alla år under äktenskapet med Bosse. Han var knappt kapabel till att ens koka ett ägg. Hervor var inte direkt husligt intresserad men med tiden tyckte hon att det blev lite roligare att laga mat. Hon hade en säker inredningssmak och hemmen var alltid vackra och harmoniska.
Bosse dog år 2005 efter ett fall när han snubblade på en mattkant. Han var på väg in till Hervor för att kyssa henne god natt, där hon satt i vardagsrummet, men han tog inte sin rullator. Bosse var mycket saknad. Så pass att goda vännen Kjell Boman från ”Knäckargänget” uppmanade Hervor att byta från Lidingö kyrka till Breviks kyrka så att alla skulle få plats vid begravningen. Bosse var 92 år då han gick bort och även fast vänkretsen hade tunnats ut en smula var kyrkan fylld till sista plats.
Trots Parkinsons sjukdom och andra krämpor, fortsatte Hervor att hålla igång. Hon umgicks med sina vänner, deras barn och med sin familj, barn och barnbarn. Hervor fortsatte att besöka sitt Kössö och sin syster Ulla-Brita på somrarna ända in i det sista. Hervor Sundblad avled i sitt hem på Lidingö den 2 januari 2015.
EVA SUNDBLAD
är lärare MA-NO år 1 – 7 och har även arbetat som flygvärdinna, guide, hotelldirektör, försäljningschef samt som turistansvarig på Mexikos ambassad i Stockholm. Liksom sina föräldrar är hon medlem i Visans Vänner och Svenska Folkdansens Vänner. Eva tillbringar så mycket tid som möjligt på Ingarö eller på Köpstadsö och besöker gärna sina vänner i Spanien. Texten om Hervor har kommit till genom samtal med släktingar och vänner.
BILDTEXTER:
1. Hervor, till vänster, tillsammans med sin mamma Hjördis och systern Ulla-Brita. Fotot är taget 1940 i familjens sommarstuga på Kössö.
2. Tillsammans med Hervor på scenen blev Bosse en lysande estradör. Här framträder de vid en tillställning 1958. Foto: Sven Gillsäter.
3. Hervor och Bosse vigdes i Lidingö kyrka 1956.
4. Bosse och Hervor på SFV:s julbazaar 1960.
5. Sven Salén, Evert Taube och Bosse ombord på Ballad under en av deras seglatser någon gång i början av 1960-talet.
6. Hervor och Bosse som egyptier vid torparfesten på “Lissabon” under det tidiga 70-talet. Foto: Eva Sundblad.
7. Bosse och Hervor hade ett stort umgänge. Bilden är tagen vid en lunch på Galtholmen hos familjen Ridderstad.
8. Bosse föredrog att öva på gitarren när de var vid sitt sommarhus ”Lissabon” medan Hervor hellre ägnade sig åt nätfiske. Året är 1993. Foto: Eva Sundblad.
