De färgglada förpackningarna i butikens hyllor slåss ständigt om vår uppmärksamhet. En burk hallonsylt lovar finaste kvalitet medan en annan garanterar evig lycka – och allt såklart till så låga priser att nästan vem som helst har råd att slå till på en burk ren och skär magi. Men det finns en baksida av allt det här.
Gång efter annan avslöjas det hur det fuskas med maten. För ett tag sedan avslöjade tidningen Hunger att en förpackning med filmjölk av ett känt märke visade sig ha samma innehåll som den laktosfria varianten. Men priset för de olika förpackningarna var olika. Vi får heller inte glömma lasagneskandalen där tillverkaren använde hästfärs istället för nötfärs utan att ange det på förpackningen. Kanske är det inte konstigt att det har blivit så här. När priserna pressas nedåt är det något annat som blir lidande. Det är enkel matematik.
Det är inte bara vi konsumenter som drabbas av detta lurendrejeri. Maten kommer ju någonstans ifrån också. Med lägre priser blir förstås också ersättningen till producenterna mindre. I det långa loppet blir alltså effekten av vår prishets i mataffären att det är färre producenter i landet som orkar hålla igång sin verksamhet. Och jag anklagar dem inte. Jag skulle inte heller utföra ett tungt arbete för en spottstyver. Istället får bönder i Europa producera maten till lägstbjudande. Det är inte bara ett fult sätt för företagen att hålla nere priserna. Det är en direkt nödvändighet eftersom våra krav på billiga livsmedel är större än viljan att ha lokalproducerad mat.
I flera undersökningar säger vi svenskar att vi är beredda att betala några kronor extra för att stödja våra lokala matproducenter. Men med handen på hjärtat, hur väl följer vi vår moraliska kompass när det gäller det här, egentligen? Jag tror säkert att det är fler än mig som stått där i matbutiken och valt mellan den dyrare, ekologiska och närproducerade produkten och den billigare, konventionella. I slutändan är det nästan alltid den billigare som följer med hem. Vi är så prisfixerade att vi helt glömmer att stötta våra egna. Även om vi i grunden tycker att det är en bra idé.
Konsekvensen av vårt eget handlande blir alltså att jordbruket, som ju är en så stor del av oss – vår identitet och historia – går på knäna för att över huvud taget gå runt. Den här matcirkusen blir bara mer bisarr för varje dag som går. När man tänker efter är det egentligen konstigt att fler inte reagerar över tankegången att billig mjölk från Tyskland är bättre än närproducerad från Roslagen.
Jag vet att det låter tufft att säga att vi får skylla oss själva. Men lite så är det faktiskt. Fortsätter vi att köpa den billigare, utländska och ofta fuskade maten utarmar vi landet på duktiga jordbrukare.
Några kronor extra och ett sundare förnuft i mataffären är allt som behövs. Men frågan är om vi någonsin hamnar där.
Hallonsylten var ju trots allt på extrapris.
