KRÖNIKA. Lasse Skogqvist har skött sitt arbete med att hålla rent på Dalarös gator och torg fläckfritt i 30 år. Nu ska han omplaceras till Håga i Västerhaninge, efter att kommunen gjort en upphandling av renhållningen. Lasse är själv orolig för vad det ska innebära. “Jag känner för mycket folk av fel sort där”, säger han.
Min kollega Stine åkte runt med Lasse i hans röda mopedbil för ett par veckor sedan, under hans sista dagar på Dalarö. Hon vittnar om hur mycket jobbet betyder för honom, hur det håller honom på fötter, hur det ger honom en känsla av gemenskap, värde, att vara behövd. Men också om vilken inverkan Lasse har på Dalarö. Hur alla känner honom, hejar på honom, hur de värdesätter hans engagemang och nit.
Lasse symboliserar allt som är bra med att vara ett samhälle, snarare än en hoper individer som ska klara sig själva. Att det finns ett skyddsnät när man hamnar snett, att det finns en plats även för den som livet kanske inte varit så snällt mot, men som anstränger sig och kämpar efter bästa förmåga.
Men när systemet vi skapat mest verkar finnas till för sin egen skull, och när det inte går att rucka på beslut när de visar sig vara dåliga, då visar sig samhällskonceptet från sin allra sämsta sida. Lasse har inte gjort något fel, ändå har han ingen möjlighet att påverka sin situation. För honom livsavgörande beslut fattas över hans huvud, utan motivering eller förklaring.
För politiker och ansvariga tjänstemän finns det en väldigt behändig ridå man kan dra för och gömma sig bakom i alla sådana här sammanhang – den om att man inte kan diskutera enskilda personärenden. Men till syvende och sist är det ju det vi alla är – personer, människor med liv. När det är människor som drabbas och endast systemet – upphandlingar, verksamhetsplaner, lönsamhetskalkyler – som gynnas, så är det något som blivit väldigt fel. För det är väl ändå samhället som är till för oss, inte tvärtom?
“Det finns en planering för var Lasse skall utföra sina arbetsuppgifter utifrån verksamhetens behov”, skriver kommunen i ett robotliknande mejlsvar. Som att verksamhetens behov vore det viktigaste.
En ljusglimt i allt är den massiva uppbackningen som Lasse fått av Dalaröborna, som gått man ur huse för att visa sitt stöd och sin ilska över att förlora sin renhållningsarbetare och vän. Det är samhällskonceptet från sin bästa sida.