KRÖNIKA. I förra veckan kom den så till sist – kulmen på den långa och infekterade schismen om bebyggelse på Norrberget. Säkerligen är frågan ännu långt ifrån avslutad. Nu måste den styrande alliansen i Vaxholm försöka trassla sig ur sin rävsax och välja mellan pest eller kolera – köra över folket med överhängande risk att ryka till nästa val, eller stoppa rivningen som man med emfas propagerat för sedan dag ett. Ungefär som med Brexit, där vi ju vet hur det gick för David Cameron. Jobbigt läge.
Jag har därmed full förståelse för radiotystnaden från de styrandes håll. Såklart behöver de ge besked, och det lär komma tids nog. I Vaxholms synnerligen aktiva Facebookgrupper har det dock inte varit särskilt tyst. Här har kampanjerna bedrivits sedan månader tillbaka med starka känslosvallningar från båda läger. Det, och det relativt höga valdeltagandet, tyder på att Vaxholmsborna är ett engagerat gäng med stort patos för sin kommun och närmiljö. Man bryr sig helt enkelt, så till den milda grad att man fick folkomröstningen till stånd överhuvudtaget. Det är imponerande.
Men med det starka engagemanget följer en ful baksida. Som i många andra delar av vårt samhälle har det som förr var agiterade köksbordsdiskussioner i den närmaste kretsen nu flyttat ut på sociala medier till allmän beskådan. Där försvinner nyanserna och man glömmer lätt att det är människor bakom skärmarna. Att som utomstående följa trådarna av raljerande och hätska kommentarer, där det bara handlar om att dänga sin motståndare i huvudet och ingenting om att lyssna, ta till sig och försöka mötas, får mig faktiskt att skämmas å era vägnar. Flera av politikerna, som till en början deltagit flitigt i diskussionerna, lämnar nu gruppen när dreven går och blir genast anklagade för att inte ha nog hård hud. Men kanske handlar det om att inte vilja stångas mot en vägg? Det är synd på ett forum som kunde varit ett föredömligt exempel på medborgardialog.
Som icke-vaxholmare har jag länge sneglat avundsjukt på er fantastiska skärgårdspärla. Tänk att få bo i Vaxholm, liksom! Nu är jag dock mer skeptisk, och det har
ingenting med vad som står på Norrberget att göra. Desto mer med den stämning som tycks råda grannar emellan. Ni ska leva sida vid sida med varandra även efter denna omröstning. En anings självrannsakan kanske vore på sin plats.
Ylva Bergman
