Jag firade midsommar i helgen ute på min båtklubbs klubbholme utanför Grinda. Där har ett gäng eldsjälar i klubben röjt och donat, fixat ett nytt dass, reparerat de slitna bryggorna och iordningställt ett par optimistjollar, bland mycket annat.
Efter sillunch, grillmiddag och traditionsenlig tårta med jordgubbar hamnade jag i samtal med en av klubbens äldsta medlemmar om oron för att föreningslivet är på tillbakagång.
“Förr hade man ju bara båten. Det var det man ägnade sig åt. Man jobbade ju lördagar och hade väl varken tid eller råd med annat. Men numera har folk så mycket annat på gång”, suckade han.
Det fick mig att börja tänka på hur mycket i samhället som görs av frivilliga krafter. Hur beroende vi är av allt arbete som görs av de som inte får något betalt, utan som av rent engagemang väljer att bidra till något mer än bara det egna.
Jag tänker på hur många runt om i skärgården som firade en midsommar som ordnats av byalag, hembygds- och samfällighetsföreningar. Hur många som i sommar kanske går på grund med båten och får undsättning av Sjöräddningssällskapet. Hur många barn som får åka på scoutläger.
Jag kommer hem och googlar “föreningsliv + trend” och får upp dystra siffror. Enligt statistik från SCB minskade antalet organisationer i Sverige 2019 för första gången på fem år, och det är bland de ideella föreningarna som den största minskningen skett. En rapport från myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor visar att 44 procent av Sveriges ideella föreningar tappade medlemmar under 2020. En EU-studie pekar dessutom på att engagemanget blir mer flyktigt och individualistiskt, där man allt mer engagerar sig för sin egen sak än för något som gynnar andra.
Seglatsen till och från klubbholmen i helgen gick längs sund och stränder där det kryllade av flaggspelsprydda bryggor och midsommarpyntade trädgårdar med uppdukade buffébord. Som alltid infann sig ett visst avund gentemot de som har ynnesten att ha ett eget ställe i skärgården. Men allra sorgligast kändes det att passera de hus som stod mörka, tomma och igenbommade. Om man inte är här under den vackraste midsommarhelgen i mannaminne, när är man då här?
När allt färre är bofasta i skärgården – vad händer då med de sammanslutningar som är så otroligt viktiga kuggar i maskineriet för att få ösamhällena att gå runt? När fritidshuset bara är ett ställe av flera där man vill tillbringa sin semester, och det kanske bara blir några korta veckor varje sommar, finns det då incitament att engagera sig i de föreningar som verkar för det gemensamma och faktiskt håller öarna vid liv?
Låt oss hoppas det.
