KRÖNIKA. Människor har alltid dragits till skärgården för att skapa kultur och berätta historier. Och det är tur, för jag skulle vilja gå så långt som att påstå att vi behöver kultur för att överleva på en ö vid sidan av andra livsnödvändiga saker som värme, mat och tak över huvudet. Vi behöver underhållning, fördjupning, intellektuell stimulans, att spegla och identifiera oss i både fiktiva och dokumentära böcker, filmer och i musik. Och storslagen konst i alla former har skapats på öarna sedan urminnes tider. Som reporter på den här tidningen är det ett tacksamt och fantastiskt roligt uppdrag att få rapportera om alla kulturevenemang som anordnas i skärgården, eftersom kreativiteten verkligen bubblar på öarna.
Att det är viktigt att värna vårt kulturarv verkar också många stiftelser, kommuner och myndigheter tycka.
Region Stockholm, före detta landstinget, har stöttat kulturutövarna i skärgården med olika projektstöd sedan 1970-talet. För den som vill initiera ett kulturprojekt i skärgården finns därmed många möjligheter att förverkliga sina visioner.
I förra numret av tidningen skrev jag exempelvis om Scenkonstgruppen på Runmarö som sponsrats av såväl Region Stockholm och Leader som Europeiska Jordbruksfonden och Kulturrådet. Andra projekt som Region Stockholm valt att stötta ekonomiskt i år är Björkö Konstnod och föreningen Skärgårdsmuseet.
Ofta har skärgårdskulturen dock omgärdats av ett romantiskt, nostalgiskt skimmer. Mycket kraft har lagts på att bevara de rika kulturskatterna och minnas svunna tider. Men kultur och konst ska ju som bekant inte bara blicka tillbaka och stryka medhårs, vara trevlig och romantisk – den ska även skildra samtiden samt utmana, provocera, väcka starka känslor och ifrågasätta.
Och kanske dessa tankar väcks särskilt mycket just nu, då nyinspelningen av klassikern och den ultimata nostalgitrippen Saltkråkan står för dörren. Enligt SVT:s vd Hanna Stjärne är visionen att göra den till ”en ännu starkare klassiker för kommande generationer”. Inte så konstigt att förväntningarna är höga! Blir det ännu en rosaskimrande promenad längs minnenas allé där skärgården är den sista orörda idyllen eller en uppdaterad, samhällsaktuell skildring av dagens skärgårdsfrågor och utmaningar? Om hotet från Ryssland, om nedläggning av öskolor, nedsmutsningen av Östersjön?
Frågan är vad tevepubliken vill se. Kanske vill vi i dessa oroliga tider inte ha för mycket socialrealism utan just möjligheten drömma oss tillbaka till en enklare tid, till barndomens saltstänkta somrar då kliande myggbett och ett uteblivet hugg på fiskekroken var vardagens största bekymmer.
