Tre egna klubbholmar i hjärtat av Stockholms skärgård är en dröm för många båtklubbar, och vardag för Trälhavets båtklubb i Österåker. Men idyllen kommer med ett pris. Hur balanserar man att vara en öppen och välkomnande klubb samtidigt som trycket av gästande båtar ökar?
Bland Stockholms skärgårds nästan 30 000 öar gömmer sig hundratals klubbholmar – små öar och skär som båtklubbar runt om i landet har arrenderat eller köpt, och som medlemmarna själva tar hand om. För många är de en självklar del av båtlivet, en plats att lägga till vid efter en dags segling eller att fira midsommar på tillsammans med andra klubbkamrater. En av klubbarna som satsat stort på egna holmar är Trälhavets båtklubb i Österåker. Med runt 1 800 medlemmar är den en av Sveriges största, och ovanlig på så sätt att den förfogar över tre egna uthamnar på Ingmarsö, Kålö och Örsholmen.
– Det är väldigt lyxigt. Vi är lyckligt lottade som har tre holmar som dessutom kompletterar varandra så väl, säger klubbens ordförande Anders Bengtsson.
Idén om klubbholmar föddes redan i början av 1900-talet, när fritidsbåtar blev vanligare och båtklubbar ville ge sina medlemmar tillgång till skärgården utan att vara beroende av gästhamnar. Genom arrenden, donationer och ibland rena köp säkrade man små öar som kunde nyttjas fritt av medlemmarna. I dag finns klubbholmar i hela landet, men Stockholmsområdet sticker ut med sitt täta nät av klubbar och uthamnar.
TBK:s tre holmar har varsin karaktär. Ingmarsö, som är en av de äldsta, ligger i en skyddad vik på Skärgårdsstiftelsens mark. Här finns en lada som ofta fylls av liv vid fester och klubbträffar. Kålö, som arrenderas av en privatperson, är mindre och mer intim, med plats för ett trettiotal båtar, långbord och grillkvällar. Örsholmen är det senaste tillskottet. Den köptes för omkring åtta år sedan och har blivit klubbens största satsning. Här finns en vågbrytande betongbrygga, en dansbana och planer på ett nytt klubbhus som kan användas för seglarskola och kappseglingar.
– Vi ser Örsholmen som en investering i framtiden. Det är spännande och har varit ett stort steg att kunna köpa något eget där det finns möjlighet att utveckla stället mer, säger Anders.
Holmarna är populära bland medlemmarna, men drar också till sig många andra båtar. Det gör att idyllen ibland får en baksida. Medlemmar som förväntar sig att hitta en plats vid bryggan kan i stället mötas av att den redan är upptagen av gäster.
– Det kan vara svårt att få till balansen mellan att vara en trevlig, välkomnande klubb och att samtidigt få förståelse från andra. Åker man till en klubbholme en fredagskväll efter jobbet så vill du kunna veta att det finns plats, eller åtminstone en klubbkompis som förbarmar sig och hjälper dig lägga till. Det funkar inte annars, då får man inget engagemang från medlemmarna, säger Anders.
Enligt honom gör allemansrätten situationen mer komplex. Även om bryggor och anläggningar ägs av klubben kan man inte hindra båtar från att lägga till vid klipporna eller människor från att röra sig på öarna. Problemet uppstår när besökare börjar använda klubbens resurser. Dass, elstolpar och bryggplatser är byggda och underhållna för medlemmarna, men används ofta av fler. Sophanteringen är ett exempel på en fråga som blivit allt svårare att hantera. Under flera år fanns sorteringsstationer på klubbens holmar, men hårdare krav på källsortering och ökade kostnader gjorde systemet svårt att upprätthålla. Man har därför tagit bort sophanteringen helt.
– Det är en tråkig utveckling och det nya regelverket kring sophantering är ganska hårt för en sådan miljö som skärgården. Besökarna har svårt att sköta det och i pantlådorna hamnade blöjor, matrester och hundbajspåsar. Man vill inte bo med sin soppåse i båten i flera dagar, men istället fick funktionärer stå och sortera andras sopor. Det höll inte i längden, säger Anders.
För att minska trycket har klubben satt upp tydligare skyltar och regler för hur platserna ska användas. Medlemmar går alltid först när det gäller bryggplatser, men förhoppningen är att gäster också ska kunna få plats i framtiden, på bättre villkor. På Örsholmen, som klubben äger, planeras fler bryggor för medlemmar och kanske även en särskild gästbrygga för att undvika missförstånd. Diskussioner förs också om att ha hamnvärdar på plats för att skapa ordning och kunna svara på frågor direkt.
– En tydlig gästbrygga skulle lösa mycket. Det skapar ju en tydlighet att ‘där är du välkommen’ men ‘här är du tyvärr inte välkommen om du inte blir medlem’. Det är betydligt svårare att säga ‘du är inte välkommen överhuvudtaget’, säger Anders.
Samtidigt betonar han att klubben inte vill driva en kommersiell verksamhet. Den förhållandevis låga medlemsavgiften är ett medvetet val. Det gör det möjligt för fler att bli medlemmar och därmed bidra till klubbens skötsel, istället för att komma som ovälkomna gäster.
Trots de problem som följer med att förvalta tre öar är det tydligt varför de är så uppskattade. Klubbholmarna erbjuder något gästhamnar sällan kan: en trygg plats där man känner igen båtarna, klubbmedlemmar och kompisar. På Kålö samlas man runt långbord eller vid grillen, på Ingmarsö i ladan, och Örsholmen som klubbens framtidsprojekt, med ambitionen att bli ett centrum för mer.
– Jag tycker det är fantastiskt att vi har de här platserna. Man vet alltid att det finns någon att prata med, någon som kan hjälpa om något händer. Det är hela poängen med uthamnarna – gemenskapen, säger Anders Bengtsson.
Text och foto: Irma Burmester
