Efter 110 år går SLU:s anläggning för fiskodling och forskning i Älvkarleby i graven. Något som kommer att bli ett hårt slag för lax och öring i nedre Dalälven.
Det är torsdag förmiddag när Skärgården besöker SLU:s fiskeriförsökstation i Älvkarleby. Nedanför stationen, intill kraftverkets dammluckor, är älvfåran närmast torrlagd. Längs med älvsidorna finns stängsel och stora skyltar som varnar för att dammluckorna öppnas utan förvarning. Försökstationen har funnits på platsen i 110 år. Den skapades ursprungligen av Statens Fiskeodlingsanstalt i samband med att vattenkraftverket byggdes som ett sätt att kompensera för den negativa påverkan på fiskbestånden som dammen medförde. Men verksamheten kan snart komma att upphöra efter att det visat sig att den fond som finansierar odlingen har brist på pengar. Utanför den gamla stenbyggnaden träffar jag Ann-Britt Florin, verksamhetsansvarig för fiskodlingen, som visar mig runt.
– Det finns inga lekområden kvar här i stort sett på grund av vattenkraften och tidigare flottning. Därför fångar vi in fisk som kommer upp för att leka och tar in dem i vår avelsbassäng. Vårt mål är att ta in 100 par av varje art. Det brukar gå bra med lax men med öring får vi inte ihop så många, berättar hon och tittar ut över älvfåran.
Fiskarna fångas i en laxfälla. Därefter flyttas de till en sorteringsbassäng där man kontrollerar om fiskarna är sedan tidigare märkta med speciella pit-taggar eller om de har några skador.
– När fiskarna är redo att leka, vanligtvis i oktober, kramas de på rom och den befruktade rommen läggs i backar. I februari kläcks rommen. Ynglen lever första månaden på gulesäcken sedan flyttas de till bassänger där de märks upp och matas, säger hon.
När vi försiktigt kikar in i ”avelskammaren” ser vi de nykläckta fiskarna som kallas stirr. De ska leva på stationen ett par år innan de sätts ut. I det stadiet kallas fisken för smolt. Därefter simmar de ut i havet och kommer tillbaka för att leka efter några år.
– Sedan 80-talet har vi satt ut 55 000 öringar och 60 000 laxar varje år. Vi märker fiskarna för att se hur många som kommer tillbaka. Förr var det en högre andel, nu är det bara någon procent som överlever, säger Ann-Britt Florin.
Just nu arbetar personalen med att märka smolten som om några veckor ska släppas ut i älven. Det kan bli den sista märkningen man gör. Nedläggningen av verksamheten kommer framförallt att drabba havsöringen i älven som riskerar att försvinna helt.
– Utan det vi gjort här skulle vi haft mycket mindre öringar och mindre genetisk variation. Jag skulle säga att vi varit väldigt viktiga för att bevara fisken, säger Ann-Britt Florin.
Nyheten om att fiskeriförsökstationen ska läggas ned har väckt kraftiga reaktioner.
– Fisket efter lax och havsöring i Älvkarleby är ett av landets mest klassiska sportfisken. Här grundlades det första svenska sportfiskeförbundet. Att havsöringen nu riskerar att försvinna i en sådan anrik kulturmiljö är en allvarlig misskötsel av en unik fiskresurs. Sportfiskarna kräver att berörda myndigheter och berörda energibolag tar ett gemensamt ansvar och samarbetar för att bevara havsöringen i Dalälven, säger Sten Frohm, generalsekreterare för organisationen Sportfiskarna.
För Älvkarleby kommun är nedläggningen av SLU:s station en katastrof. Laxen och laxfisket är en del av områdets kultur och historia. Det är ingen tillfällighet att ön som ligger mitt i älven utanför odlingsstationen heter just Laxön.
– Minskat fiske får betydande konsekvenser för Älvkarleby kommun både ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Med minskad fisketurism och minskad försäljning av fiskekort får vi lägre intäkter för lokala företag och färre arbetstillfällen. Vår kommun har en historia och en identitet byggd kring lax och havsöring. Laxen är en del av vårt kommunvapen och en viktig del av vår identitet. Om dessa fiskarter försvinner från vår älv så är det inte bara ekonomiska förluster utan också en själslig död för vår kommun, skriver Katrin Jakobsson (S), kommunstyrelsens ordförande och Mattias Nygren (KD), ledamot i kommunstyrelsen, i ett gemensamt mejlsvar.
I en skrivelse till regeringen, som alla partier i kommunen ställt sig bakom, vill politikerna att regeringen agerar i frågan, men de har ännu inte fått något svar. Den ansvariga myndigheten, Havs- och vattenmyndigheten, menar att det är vattenkraftsbolagens ansvar att kompensera verksamheternas negativa påverkan på fisken i Dalälven. Vattenfall och Fortum har egna odlingar och sätter ut lax, men den fisk de sätter ut är delvis odlade i andra älvar och kommer inte att vandra tillbaka till Dalälven. Dessutom är SLU de enda som sätter ut havsöring.
Just nu pågår en omprövning av vattenkraftens miljövillkor som kan innebära att kraftbolagen blir skyldiga att återställa fria vandringsvägar för fisk, men om beståndet av öring slås ut innan dess försvåras återetableringen av vilt lekande fisk. De beräknas komma nästa sommar.
– Vi på SLU tycker att kompensationsodlingen ska fasas ut i takt med att naturliga fiskvägar öppnas upp, men vi tycker att det är katastrof att ta bort den innan det finns habitat och lekområden för vild fisk. Vi tycker odlingen borde finnas kvar åtminstone tio år till, säger Ann-Britt Florin.
De flesta som jobbar på fiskodlingen har blivit uppsagda från sina arbeten. Många av dem har jobbat där under lång tid.
– Vi har vetat om det ett tag, men det känns inte bra. Det är ju inte bara vi som blir drabbade utan hela bygden, säger Yvonne Ottosson, som jobbat i Älvkarleby sedan 1981.
Anställningarna upphör i november. Ingen av dem som jobbar där vet vad de ska göra efter det. Det är inte heller klart vad som händer med lokalerna som ägs av Vattenfall.
Många kämpar för att bevara anläggningen. Sista ordet är kanske inte ännu sagt, men om den läggs ner är det inte bara Älvkarleby som drabbas. En stor del av den öring vandrar ner till Stockholms skärgård kommer till exempel från Dalälven.