Intresse, tålamod och ett gott ordningssinne – det är viktiga egenskaper när det kommer till flaskskeppsbygge. Skeppsbyggarvirtuosen Göran Forss har byggt båtmodeller i hela sitt liv, men ännu inte fått slut på vare sig lust eller idéer.
Göran Forss sitter i sin fåtölj och arbetar koncentrerat. Det är en miniatyr av Moshulu, en fyrmastad bark från nittonhundratalets början, som håller på att ta form under hans flinka fingrar och plirande ögon bakom förstoringsglasögonen.
– Nu jobbar jag med detaljer på däcket. Jag har gjort lastluckor och nagelbänkar, där ska det på reprullar sedan, efter målningen. Och så har jag borrat hundratals hål för vanten och bardunerna, förklarar han och pekar på en rad knappt synliga små hål i den lilla trälisten.
Göran Forss är landets, kanske Europas, främste flaskskeppsbyggare. Han är pensionär sedan 1998, men innan dess arbetade han på Sjöhistoriska museet. Först som lärling i några år och därefter som modellbyggare och modellkonservator. Där basade han bland annat för bygget av en modell av regalskeppet Vasa i storlek 1:10. Arbetet tog 12 000 mantimmar och stod klart 1990, lagom till invigningen av Vasamuseet där modellen nu står utställd inför 1,4 miljoner besökare varje år.
Att Göran Forss hamnade just på Sjöhistoriska var inte tanken från början. Uppvuxen i Ålsten i Bromma hängde han hemma hos Per Albin Hanssons dotter, som var gift med Nathan Söderbloms son och som höll öppet hus för ungarna på gatan.
– De hade söndagsskola och julspel och kör och allt möjligt. Bland annat hade de en modellklubb som byggde segelflygplan. Det höll vi på med, men jag började snart bygga båtar i stället för det var roligare. Sen var jag inte så bra i skolan. Fick gå om flera klasser, så när jag var klar med realskolan kom jag in som möbelsnickare på yrkesskolan, berättar han.
Planen var att göra lumpen och därefter bli slöjdlärare. Men efter att som 21-åring fått en lärlingsplats som modellbyggare på Sjöhistoriska museet blev Göran Forss istället kvar där, under Gerhard Albes ledning.
42 år blev det till slut innanför museets väggar. Förutom Vasamodellen ägnade han även en stor del av sin tid där åt att på egen hand bygga en 2,4 meter lång minutiös replika av jagaren Halland – ett arbete som tog totalt 38 år och färdigställdes hemma i Göran Forss egen verkstad efter pensioneringen.
Hur kom du sedan in på flaskskeppen?
– Jo, på 70-talet ordnade museet en massa kurser i sjömanshantverk, bland annat i flaskskeppsbygge. Då var man kort om deltagare och frågade om någon i personalen kunde tänka sig att vara med för att kursen skulle bli av, så vi var tre stycken som ställde upp. Jag tyckte först att det var lite småfjuttigt, jag höll ju på med stora modeller! Men vi hade så väldigt kul, så jag var med på flera kurser sen, säger han och skrattar.
Sedan dess har det blivit en hel del flaskskepp. Alla finns nedtecknade på en lista, men exakt hur många det blivit genom åren vill inte Göran Forss förtälja. Men här finns hela spännvidden från klippern Cutty Sark till passagerarbåten Cinderella, från världens enda sjumastade segelfartyg till den pyttigaste lilla sandkilen från Roslagen.
På ett arbetsbord längre in i vardagsrummet står en riktig bjässe – Blandford, ett engelskt slagskepp med 20 svarvade bronskanoner och 38-mans besättning. 110 linor användes för att resa riggen.
– Det är lite att hålla reda på. Jag har ett knopsystem som kanske är lite komplicerat, men det är viktigt att man drar i rätt tråd när det ska finsträckas, säger Göran Forss och visar upp ett färgkodat schema för trådspelet.
Och det är mycket jobb som återstår när skeppet väl har sjösatts i flaskan.
– Man viker ju ner masterna, men på en fullriggare eller ett barkskepp måste råna ligga parallellt med masterna så man får in allt. Sedan får man vrida råna rätt och fixera seglen till underliggande rå, sen sträcker man alla trådar. Det ska vara en vridning av seglen också, storseglet är skotat hårdare och vridet i en spiral uppåt.
Varje projekt börjar med att noggrant studera ritningar och fotografier. Alla skepp byggs utifrån en historisk förlaga.
– Ja, de ska ha lite historia bakom sig, det är roligast, säger Göran Forss, börjar bläddra i en gedigen papperslunta och entusiastiskt berätta om det pågående projektet Moshulu:
– Hon seglade på en av de sista vetetraderna som fanns förr, låg ett tag som spannmålsmagasin i Stockholm och även i Finland. Senare riggades hon om och hamnade i Philadelphia som en restaurangbåt.
Skroven tillverkas oftast av al eller lind.
– När man slipar al blir det som pulver, linden blir lite luddigare. Al är ett väldigt bra träslag, för när det torkar är det torrt och rör sig inte så mycket. Till smådetaljer som master och rår blir det ofta lönn, berättar Göran Forss.
Däcksdetaljer och tågvirke formar han av metalltrådar av järn, koppar och mässing, sytråd och polyestertråd. Seglen görs av papper som tonas och våder ritas på.
– Det är inga märkvärdiga grejer. Och inga märkvärdiga verktyg heller. En vanlig plattång och avbitartång och lite filar och bildhuggarjärn, sandpapper och penslar. Kanske i lite mindre format.
Skeppen målas med vattenfärger och sjösätts i vanligt fönsterkitt med färgpigment inblandat för att efterlikna skummande vågor. Konsistensen ska vara kladdig men inte fastna i fingrarna; färskt fönsterkitt måste man ha krita i.
När det gäller glasflaskorna är Göran Forss kluven till hur materialet har utvecklats över tiden.
– Förr gjorde man flaskskepp av vanliga spritflaskor, men de är inte jämna i glaset. Å ena sidan vill man ju ha ett perfekt glas om man nu lägger ner hundratals timmar på båtarna. Men å andra sidan blir de nya glasen ibland för sterila och tråkiga, och det var ju inte så sjömännen byggde. Det är en avvägningsfråga, men ska man kunna titta på detaljerna på däck så ska man ha ett bra glas.
Och nog kan man sitta länge, länge, och fascinerat studera den utsökta detaljrikedomen i Göran Forss flaskskepp. Minimala pollare, små däcksmän som klättrar i riggen, veckningen på en flagga i vinden, livbojar och skeppsklockor – allt är gjort för hand.
– Det finns en massa små gubbar och fina saker man kan köpa, men det är inte grejen tycker jag. Hellre att man inte har fullt så fina gubbar men att man gjort dem själv.
Konstigt nog har han ingen egen större erfarenhet av segling och båtliv, trots den enorma kunskapen om skeppsbygge i miniatyr.
– Nej egentligen inte. Jag hade en örnjolle att segla med i Drevviken, men inte mer än så. Det har inte blivit tid till det!
Kunskapen är dessvärre på utdöende. Flaskskepparna, föreningen som bildades 1982 av deltagarna på museets kurs, finns fortfarande kvar och träffas ännu på måndagar på Skeppsholmen. Men medelåldern har passerat “bäst-före-datum”; som Göran uttrycker det, antalet deltagare har stadigt sjunkit och hobbyn tycks inte locka den yngre generationen.
– Vi är ett försvinnande släkte. Vi har stått på hobbymässor och museets jippon och visat upp oss och många tycker det är roligt och intressant men det är svårt att få folk att börja. Det är klart; det tar lång tid, låter inte och blinkar inte som tåg eller bilar.
För Göran tycks det dock aldrig bli tråkigt och han har redan planer för nästa projekt.
– Jag har fortfarande idéer och har en flaska som skulle passa bra till en tremastad fullriggare, Thermopylae. Där har jag ritningar och uppgifter så jag skulle klara mig. Den är i stort sett likadan som klippern Cutty Sark, som gick med te från Kina. De hade ofta läsegel, det är roligt att göra.
Tiden som läggs ner är av underordnad betydelse.
– Det går väl några hundra timmar på Moshulu här. Men jag räknar inte tiden. Jag sitter här och har radio, tv och skivor som sällskap. Jag håller på när jag känner för det, då blir tiden inte intressant.
