KRÖNIKA. Det är en ynnest att få vistas i skärgården, röra sig fritt, slippa köer och buller, kliva iland på kobbar och skär, sola och bada ostört i någorlunda rent vatten. Under pandemin har antalet fritidsbåtsägare ökat och visst finns det plats även för nybörjare att göra sina misstag och lära sig av dem. Ju fler som kommer ut och drabbas av kärleken till havet, desto fler blir vi som värnar om vår skärgård.
De första åren med min båt gav jag mig ut när det blåste för mycket, bommen gick av, masten fick en spricka, lattor flög, landförtöjningar fick kapas. Jag gick på grund rejält på fjärden utanför Söderöra, långt bort från farleden och jag har blivit jagad av blixtar vid Skurusundet men efter en bilkrock i låg hastighet insåg jag att det ändå är tryggare att befinna sig i skärgården än ute i trafiken. Det är inte så höga hastigheter och så starka krafter om ombord på en segelbåt, som i en bil som krockar.
Men klimatet på sjön har hårdnat och då menar jag inte bara vädermässigt. Jag tycker att fritidsbåtsägarna har blivit mindre hänsynsfulla. Allt större och kraftfullare båtar körs snabbt och viker inte av från rutten förrän i sista sekunden, trots väjningsplikt. Kollisionen utanför Sollenkroka i somras var skrämmande. En 50-fots motorbåt körde över en seglande plastfolkbåt bakifrån och klöv den. En av seglarna fick tillbringa ett dygn på sjukhuset. Båda fick hoppa i vattnet för att överleva. När jag pratade med en sjöpolis i somras om vattenskotrarna, återkom han fler gånger till den allmänna bristen på sjövett och mina kontakter inom Sjöräddningssällskapet har under sommaren påpekat att olyckor med ovana båtförare blir allt vanligare.
Trots att jag har seglat hela mitt liv och hade en del tokigheter för mig när jag köpte min båt var det ingenting som drabbade någon annan. En snabb tung motorbåt som hänsynslöst sicksackar sig fram i farleden eller segelbåtsägare som rycker upp andra segelbåtars ankare utan att säga till (det hände mig tre gånger i somras) det är något annat. Jag tror inte att det handlar om illvilja, utan om okunskap, alltså brist på sjövett.
Jag lutar åt att de som kör snabba båtar, inte bara vattenskotrar, behöver teoretiska kunskaper för att köra vettigare. 15 procent fler tar förarbevis nu och det visar på goda intentioner. Men sjövett, hur ska det överföras?
I somras hade jag och båtklubbskollegan Gun en kurs för att lära seglare att lägga till och kasta loss. Det var kul och lärorikt för alla. Det handlar ju inte om att bete sig exakt som man har gjort i skärgården i alla tider men att visa hänsyn och respekt för medtrafikanter, väder och natur. Det är en bra gammal tradition som borde ingå i rätten att vistas på sjön.