KRÖNIKA.
Nedförsbacken på Aspö var feldoserad och hal. Framdäcket på trehjulingen ställde sig på tvären och Claes började glida av stigen. Han undkom att klämmas mot ett träd, men fordonet välte och han hamnade delvis under det och fastnade.
Mitt i vinter, på en folktom ö, ringde han sin sambo som lyckades få loss honom. Sedan ringde paret grannen Conny, som direkt tog båten över sundet och lyfte upp trehjulingen med hjälp av spännband.
På Ingmarsö skapade reparationerna kring Norra bryggan problem för öns äldre med rörelsehinder förra vintern.
Stefan Ljungberg var en av de frivilliga på ön som hjälpte folk genom den svåraste sträckan på nästan 100 meter.
– Ofta räcker det att de har någon att stödja sig mot, men jag har också kört folk ner till bryggan med min golfbil, berättade han för Skärgården.
Nu är vi återigen framme vid den tid då vi mest behöver varandra: temperaturen sjunker, höststormarna är på väg, transporterna blir svårare, väglaget förrädiskt.
Fastlandet är visserligen bara en helikopterfärd bort. Om du skadas eller blir svårt sjuk kan du få hjälp på en halvtimme.
Men det är allt det andra: haverier, missöden, tunga lyft och diverse andra problem, som kan ställa till det i vardagen.
I stan kan man köpa hjälp. På en ö i skärgården är man utlämnad till sig själv – och sina grannar.
Jag skulle aldrig klara en höst eller vinter här ute utan mina grannar. De skulle förmodligen klara sig bra utan mig. Än så länge.
Vi hjälps åt med att få upp båten för vinterförvaring, att lyfta nya kylen från waxholmsbryggan till huset och klippa sjöängen inför hösten.
Så här har det alltid fungerat på landet. Men inte där jag växte upp, i en mellansvensk industristad. Där var det sociala kittet upplöst och man köpte de tjänster man behövde.
Därför tycker jag att det är något vackert med grannsamverkan på öarna. Man kanske inte älskar alla sina grannar, men man vet att man är beroende av varandra. Plötsligt händer något i en situation där du är ensam, men behöver vara två.
Senast i går kväll hände det: en kamrats motor stannade och vägrade starta mitt ute på en fjärd. Just när han stod där i dunklet och började känna stressen växa kom en annan kamrat förbi, insåg situationen och plockade fram bogserlinan.
Jag är hyresgäst i skärgården. En dag kanske jag kommer att flytta tillbaka till stan. Det jag kommer att sakna mest är mina bofasta grannar och den tid vi mest behövde varandra.
