KRÖNIKA. Har du någon gång presenterat dig som nesofil? Förmodligen inte. Men det gör författaren Anders Källgård. Han har faktiskt myntat begreppet här i Sverige. Att vara nesofil är inte så suspekt som det kanske låter, utan betyder ö-älskare och kommer av det grekiska ordetς, nesos, som betyder ”ö”, och , philia, ”kärlek”, eller ”vänskap”. Anders är skaparen av mastodontböckerna ”Sveriges öar” och ”Norges öar” där han kartlagt varenda bebodd ö i våra respektive skärgårdar. Han har också skrivit om öar i Söderhavet och Medelhavet. I en intervju får han frågan vad som fascinerar honom med öar, och svarar att det är känslan att vara omgiven av vatten, att det ger en trygghet att vara på en så begränsad plats. Öar gör någonting med oss människor. Närheten till naturen lockar förstås, och den själsro som vattnet skapar. Anders Källgård har också påstått att den klassiska öbon, Homo insularis, är ett föredöme i sin medmänsklighet och tillitsfullhet.
I mitten av maj ska jag och min kollega Ylva Bergman föreläsa på ett event om öar tillsammans med just Anders Källgård samt Per Andersson från Vagabond. Även Per är en känd öälskare och författare till boken ”Drömmen om en ö” där läsaren får ta del av berättelser från hans tio
favoritöar på jorden. Vi ska berätta om våra resor till olika ö-världar, om möten med öbor, om tjusningen såväl som utmaningarna med att bo och vistas på en ö, hur olika öbefolkningar skiljer sig från varandra och vad de har gemensamt.
Öar betyder också mycket inom vetenskapen, tack vare den avgränsning och överblickbarhet som en ö erbjuder, geografiskt och kulturellt såväl som språkligt. Det är ingen slump att det kryllar av socialantropologer i öriket Papua Nya Guinea för att studera det isolerade folket där. Margaret Mead beskrev ön Samoa som ett kulturellt laboratorium, idealiskt för hennes studier om kön och sexualitet. För Darwins evolutionsteori var öarna Galapagos och Sankt Helena helt avgörande, och han beskrev Galapagosskärgården som ett mikrokosmos eller ”en liten värld inom sig självt”.
Inom den klassiska litteraturen har det i århundraden varit tacksamt att förlägga sin story på en ö, där människor på en liten yta ska försöka leva tillsammans (eller ensamma!) med alla utmaningar som det innebär. Flugornas herre. Robinson Crusoe. Stormen. Hemsöborna. Listan är lång.
Min favoritö i Stockholms skärgård kan jag ju inte gärna avslöja i denna tidning. Men jag kan säga att La Graciosa, strax utanför Lanzarote, är ön jag alltid återkommer till i drömmarna. I ett resereportage från Vagabond 1997 skrev jag:
”Mañana, mañana”, uttrycket kunde ha etablerats just här, på denna fridfulla ö, totalt isolerad från den civiliserade världens ångest och stress. Den här ön, som jag blev hjälplöst förälskad i samma sekund som jag steg av färjan och satte min fot på dess mark. Jag vet att jag kommer tillbaka”.
