Kira står längst fram i båten och väntar ivrigt på att få hoppa i land. Nästan genast försvinner hon ur synhåll över klipphällarna och ger upp ett skall. Husse Peter Nordin skyndar efter och kontrollerar exakt position via Kiras GPS-halsband.
Kira står vid en liten björk på södra delen av skäret, hoppar fram och tillbaka, försöker tränga in under rötterna, bökar och skäller.
Husse Peter Nordin går ner på knä och undersöker gömstället. Det är trångt mellan rötterna. Minken har gott om utrymme att gömma sig längst där inne.
Peter Nordin bestämmer sig att flyktvägen för minken förmodligen blir rakt ut från den lilla rotvältan, in genom enrisbuskarna söder om trädet och längs klipphällarna ner till vattnet. Han ställer sig i position med fri skottlinje och kollegan Nicklas Johansson ställer sig en bit vid sidan om.
Vi väntar. Och väntar. Den tredje personen i jaktlaget, Robert Lundström, ansluter. Kira jobbar på. Men minken ger inte upp.
Till slut tar Nicklas Johansson fram ett spett och bankar i marken runt trädet för att stressa minken.
Plötsligt kommer djuret ut. Ett svart streck som skjuter längs vegetationen mot en enbuske. Robert Lundström fyrar av två skott. Minken försvinner.
En minut senare finner Kira och jaktlaget den. Död i enbusken.
Stämningen blir uppsluppen. Samarbetet hund och människa fungerade perfekt. Alla hjälptes åt. Och journalisten fick sina bilder som på beställning.
När jag publicerar en av bilderna på Instagram är det flera personer som tycker synd om minken.
Visst är mink på bild ett gulligt djur med en skinande, vacker päls.
– Men minken är ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i skärgårdsmiljöer och särskilt mot markhäckande fåglar, säger Ann-Sofi Andersson, naturbevakare för länsstyrelsen i Bullerö naturreservat.
Hon berättar att minken tar ägg och kan döda både ungfåglar och vuxna fåglar.
– Vi lägger jakten tidigt på året, före häckningssäsongen, för att i förväg få bort minkar som kan bli ett problem under häckningen och för att inte jakten i sig ska störa fåglarna under pågående häckning, säger hon.
Den här veckan är det två jaktlag med sammanlagt fem jägare från Svenska jägareförbundet Invasiva Arter som söker av öarna runt omkring Bullerö.
Till sin hjälp den här dagen har de två finska spetsar. Dels den tioåriga veteranen Kira, dels Tura som är tio månader och som nu är på sin första riktiga jakt.
– Kira är duktig på att både spåra och känna lukten av mink från vinddraget, säger Peter Nordin.
Just lukten av mink är något man inte glömmer. Körtlar släpper ut doftämnen som används för revirmarkering. I en artikel i Svensk Natur från 1998 berättar skärgårdsbon Sture Lindberg hur han och hans bror brukade bli trakasserade när de åkte till dans från jobbet på Lidö minkfarm.
Det fungerade positivt också. Sture berättade att fjärdingsman en gång vände med båten när han var på väg till Lidö och kände lukten.
I Bullerö naturreservat finns minkfällor utställda på flera öar inom fågelskyddet. När Robert Lundström vittjar en av dem på Bäckskär slår minklukten blandad med begynnande förruttnelse mot oss med full kraft.
Jakt med fällor är i dag det kanske billigaste och effektivaste sättet att fånga minken. Men även fällor måste vittjas och skötas. Och det tar tid. Dessutom far fällorna illa av vind och vatten ute på kobbarna och skären och måste bytas ut med jämna mellanrum.
– Med jakten får vi ett mycket snabbare resultat, vilket är viktigt nu inför fåglarnas häckningstid, säger Peter Nordin.
– Med fällor tar det längre tid att få samma antal, och nu kan vi också vara mer säkra att det inte finns nån mink kvar på häckningsskären.
– Men kombinationen är viktig; utan fällorna hade vi haft betydligt mer mink i skärgården. Och fällorna jagar hela tiden, även under tider då vi inte kan jaga med hundar på grund av fågellivet.
Det är andra året i följd som gruppen från Svenska jägareförbundet Invasiva Arter jagar mink på Bullerö. För att navigera och se var kollegorna är i realtid använder jägarna ett kartprogram som heter We Hunt.
– I programmet kan vi också markera intressanta platser, fällor, var vi sett eller fällt mink med mera, säger Peter Nordin.
Peter Nordin och Robert Lundström jobbar heltid för Svenska jägareförbundet med den här typen av jakt. Nicklas Johansson delar yrkesjakten med sitt jobb som viltvårdare.
De är alla från trakterna kring Umeå och tillbringar en stor del av sin arbetstid med att hålla naturreservatet Holmöarna i norra Kvarken fritt från mink.
Peter Nordin:
– Jag har alltid jobbat med vilda djur på ett eller annat sätt, och på många ställen i kombination med naturvård. Därför är just jobbet med minkjakten särskilt roligt. Det är verkligen praktisk naturvård.
Resultat av arbetsveckan på Bullerö blir sju skjutna minkar och fyra tagna i fällor. Tura spårar upp och är med och fäller sin första mink.
Dessutom får jaktlagen jobba i strålande sol och värme i yttersta skärgården.
– Det är det bästa med det här jobbet; att man får vara ute och jobba med sina hundar och att det är så omväxlande, säger Peter Nordin.
Hur mycket mink det finns kvar i Bullerö naturreservat efter jakten vet inte Ann-Sofi Andersson.
– Men även några få kan göra stor skada, så ett försök till nolltolerans är viktig, säger hon.
Fakta/mink
År 1928 kom minken till Sverige. Då startade den första minkfarmen, samma år gjordes också den första observationen av mink i fritt tillstånd. Den stora explosionen kom efter kriget, då också minkfarmerna i Sverige ökade drastiskt.
I dag finns minken över i stort sett hela Sverige, med något undantag i de allra nordligaste fjälltrakterna. Detta är en anmärkningsvärt kort tid för en djurart att etablera sig i ett nytt område. Det visar att den svenska naturen lämpar sig väl för denna nordamerikanska invandrare, men också att minken i Sverige har relativt få fiender. Minkens ökning sammanfaller också med dess huvudfiendes, utterns, tillbakagång. Redan när minken kom var utterstammen svag i Sverige. Minken är dessutom en allätare som väl anpassar sig till vad som erbjuds, den kan till och med bli asätare om det krävs.
Alla är i dag överens om att minken går hårt åt framförallt sjöfågeln i skärgården. Inventeringar visar att sjöfågelbeståndet minskat sedan den stora fågelräkningen 1974, allra mest under de senaste åren.