KRÖNIKA- Det är mycket snack om den gröna omställningen. Inte minst inom sjöfarten ligger åtskilliga elektrifieringsprojekt på horisonten, nu senast i Region Stockholms utredning kring framtidens tonnage där elbåtar ligger högt på önskelistan, men också i Trafikverkets satsning på eldrivna vägfärjor där den första ska tas i drift i början av nästa år.
Satsningarna är bra och nödvändiga. Men många sätter automatiskt likhetstecken mellan elektrifiering och hållbarhet – att så fort man har eldriven trafik så är det klappat och klart. Det är inte nödvändigtvis sant. Dels måste elen i sig vara hållbart producerad. Dels är det fortfarande många led i elektrifieringskedjan, som produktion av batterier och laddinfrastruktur, som ännu inte är särskilt miljövänliga när det gäller utvinning av metaller och mineraler.
Det är dessutom inte nådiga mängder energi som ska produceras om samhället ska elektrifieras i den takt som alla dessa projekt önskar, och som krävs för att komma ur fossilberoendet. Stockholms hamnar, som invigde den första elanslutningen för internationella kryssare för två veckor sedan, fick vackert backa på sina önskemål och nöja sig med hälften av den effekt som de begärt av Ellevio. Konkurrensen med andra projekt i staden är stor – lastbilar, bussar, tunnelbana – alla lovvärda satsningar, men hur ska de prioriteras?
Tittar vi på ett större nationellt plan så är det ännu mer hisnande – enligt Energiföretagen kommer Sveriges elbehov 2045 ligga på 330 terawattimmar per år jämfört med dagens 140, om vi ska nå nettonollutsläpp. Samtidigt rasar målkonflikterna kring vindkraft- och solcellsparker runt om i landet. Energifrågan är brännhet och ekvationen går inte ihop.
Det rådande paradigmet är tillväxt. Att hela tiden öka produktionen. Men få diskuterar behovet av att minska vår elkonsumtion, eller vår konsumtion över huvud taget. Det finns knappast en politiker eller företagsledare idag som skulle våga andas om att dra ner på vinstkraven eller sätta upp mål om att omsätta mindre än idag.
Men journalisten Arne Müller är en av dem som på senare tid väckt frågan. Han har granskat den framväxande elintensiva industrin i norr kring det fossilfria stålet, gruvdriften och batterifabrikerna och målar upp en ganska mörk bild av chansen att lyckas. Det är lätt att bli pessimistisk av att lyssna på honom, men han menar att det finns andra sätt att klara den gröna omställningen – nämligen att börja i andra änden och minska på behoven.
Detta betyder inte att vi ska backa tillbaka till stenålderns levnadsstandard. Men nog kan vi ändå alla ibland faktiskt ifrågasätta om vi behöver mer av allt, hela tiden. Det ständigt ökande energi- och resursuttaget måste få ett slut.
