KRÖNIKA. Ibland basuneras de ut, skräcksiffrorna som du inte tror är sanna. Hälften av alla stockholmare har aldrig satt sin fot i skärgården! Sju av tio! Kan det verkligen vara möjligt? Ja, det kan det faktiskt. Som barn tillbringade jag somrarna med att lägga ut nät, rycka strömming och meta feta abborrar mellan gliporna i bryggan på vårt landställe i Roslagen. Jag minns ännu den vän till familjen som hälsade på en gång och berättade att i klassen som han undervisade i en innerstadsskola trodde barnen under en fiskeutflykt, på största allvar, att en fiskpinne skulle nappa på kroken.
Man kan ju skratta åt det där, men faktum är, att skärgården inte alls är så självklar och tillgänglig för alla som vi kanske tror. Har man inte vuxit upp på öarna eller redan tidigt i livet vistats mycket här, kan skärgården te sig ganska märklig och exotisk. För en helt vanlig, etnisk svensk. Och ännu mer för ett asfaltsbarn från den
invandrartäta förorten. I den sistnämnda kategorin har bara en bråkdel någon relation till skärgården. Och låt oss vara ärliga – vår värld är faktiskt ganska homogen och vit. Under mina 40 år i skärgården kan jag nog på min ena hand räkna de gånger jag mött en färgad person eller någon från ett utomeuropeiskt land. Detta har jag grubblat över, inte minst med tanke på att jag i botten är antropolog. Jag tog därför upp frågan med en person i en skärgårdsförening, apropå att föreningen fått bidrag för att öka just integrationen och jämställdheten i skärgården. Är det ett problem att skärgården har en så etniskt likriktad befolkning? Personen jag talade med förstod inte alls vad jag menade. Enligt hen var det ju fullt av människor med invandrarbakgrund i skärgården – bara på ön hen bodde fanns till exempel massor av baltiska hantverkare!
En sådan inställning kan man ju också oja sig över. Men desto mer glädjande är några exempel på att skärgården faktiskt börjar bli aningen mer mångkulturell. Tänk bara på flyktingfamiljerna från Syrien som bosatt sig på några av våra öar och fått ett så varmt mottagande. Jag är övertygad om att invandrare välkomnas och integreras snabbare här än i stan och med rekordfart kommer in i det svenska samhället. Samtidigt behöver skärgården ökad inflyttning och arbetskraft, nya idéer och perspektiv. Det är win-win. Och se på Ornö skola, som de senaste åren upplevt en mångkulturell boom. Barn från Chile, Ungern, Polen och Senegal har inte bara själva lärt sig språket utan även gett sina svenska klasskamrater språkkunskaper i utbyte. Det är också win-win. Tack vare föreningen Integrationssegling, som anordnar seglatser för ointegrerade invandrare tillsammans med socialt etablerade svenskar, får allt fler chansen att ta del av vår skärgårds- och båttradition. Och Facebookgruppen Skärgårdsaktiviteter, vars grundare jag intervjuar här intill, har gjort en fantastisk insats genom att lotsa skärgårdsovana stockholmare ut till våra öar året runt under det senaste decenniet.