KRÖNIKA
Coronaviruset är ett uppvaknande som jag hoppas vi kommer att dra många lärdomar av när det väl är över. Men även om krisen är djup och har lamslagit hela länder så kunde det ha varit betydligt dödligare. Trots det globala virusutbrottet har transporter och leveranser av varor tack och lov fungerat relativt väl hittills. Vi har mat, bränsle och värme och många har fortsatt kunna arbeta. Det är också fint att se hur människor har slutit sig samman för att solidariskt hjälpa de som behöver hjälp. Men krisen blottar också mindre angenäma sidor i våra samhällen. Vi har till exempel sett hur länder i strid mot lagar försöker beslagta utrustning för att rädda den egna befolkningen. Man kan bara ana hur denna tendens skulle se ut i en verkligt stor kris. Man kan tänka sig ett scenario där länder då sluter sig inåt och inför exportstopp av mat och förnödenheter. Det scenariot skulle vara katastrofalt för Sverige som är helt beroende av importerade livsmedel. På 90-talet kunde Sverige försörja tre fjärdedelar av befolkningen, idag ungefär hälften. Men en kris skulle också kunna skapa konflikter inom landet. Två tredjedelar av all inhemsk livsmedelsproduktion sker i Götaland, mat som sedan ska nå nödställda i hela landet. Det kan därför finnas anledningar att fundera på hur matproduktionen ser ut lokalt. I Stockholms län finns landets tredje största landsbygdsbefolkning, men endast tre procent av åkermarken och tre procent av jordbruksföretagen. Stockholm, med över två miljoner människor, är inte självförsörjande på något livsmedel.
Om exempelvis alla Stockholmare äter ett äpple om dagen, skulle det krävas 4 750 hektar äppelodling, men det finns endast 9 hektar totalt, alltså inte ens ett äpple om året räcker det till. Däremot skulle vi dagligen åtminstone kunna dricka några centiliter mjölk och äta tre skivor bröd. Det står helt klart att vi behöver öka graden av självförsörjning lokalt för att öka beredskapen.
I min värld handlar det exempelvis om fler lokala fiskare med småskaligt fiske. Tyvärr är det en grupp som stadigt minskar och snart riskerar att vara borta helt. Här måste vi tänka om och på allvar börja stötta lokalproduktionen. I veckans nummer skriver vi om insjöfiskare som idag exporterar sin fångst utomlands och som tappat en stor del av sin export under krisen med stora ekonomiska svårigheter som följd. Fiskarena hade hoppats på stöd från de stora matvarukedjorna och har erbjudit dem attraktiva produkter till ytterst låga priser, men får ändå nobben. Det finns tydligen inte plats i diskarna. Kedjorna fortsätter istället med norsk lax odlad på fiskmjöl från Östersjöfisk. Tragiskt, men då vet man i alla fall på vilken sida dessa kedjor står när samhället står inför en kollaps.