KRÖNIKA.
Det pågår ett lågintensivt krig i landet. Vanligt folk vågar sig inte längre ut efter mörkrets inbrott. För där ute, i novembernatten, stryker gängen omkring. De är välorganiserade, orädda, och de lämnar förödelse efter sig. Men dessa gäng varken skjuter eller spränger – istället grymtar de och bökar. Jag syftar förstås på vildsvinsgängen.
De smyger tyst över tomtgränser, bökar upp gräsmattor, saboterar planteringar och skrämmer hundar. Och likt gängen i storstäderna har de sina egna hierarkier och till synes outtröttliga rekryteringskedjor. De blir allt yngre och allt mer respektlösa. Utan uppfostran från vuxenvärlden blir de ständigt fräckare, kaxigare och djärvare. Varje dag kommer rapporter om natträder mot sommarstugor, potatisland som förvandlats till slagfält och gräsmattor som ser ut som de genomgått ett skyttegravskrig.
Det tjänar inget till att bli arg på grisarna. De följer bara sin instinkt och gör vad som ligger i deras natur. Felet är, som vanligt, vårt eget. På 1700-talet utrotades arten i Sverige men importerades igen på 1900talet till hägn i jaktsyfte – alltså för vårt eget höga nöjes skull. Det fick en bitter eftersmak när djuren började rymma. Under de senaste 20-30 åren har populationen vuxit explosionsartat med jordbruksskador, trafikolyckor och markkonflikter till följd. Nu är kaoset ett faktum även ute i skärgården.
Lösningen är densamma som i alla konflikter: samordning, samarbete och strategi. Det räcker inte att en ensam jägare sitter på pass i månskenet med pannlampa och tålamod. Det räcker inte att en granne sätter upp elstängsel om de andra låter grindarna stå öppna. Vi måste tänka som ett samhälle.
Det betyder att vi behöver dela kunskap: vilka metoder fungerar, var rör de sig, hur kan man hålla dem borta utan att förlora förståndet eller trädgården? Finns det lyckade exempel att ta efter? Kanske kan man starta ett svinforum; ett digitalt skyddsrum där man kan tipsa varandra över ö-gränserna, varna för pågående räd eller bara ventilera nattens trauma när man mött en flock på väg hem från båten. Kanske kan så småningom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap börja dela ut broschyren: “När grisen kommer…”?
För i grunden handlar det om samverkan. Mellan markägare och jägare, mellan kommuner och staten, mellan myndigheter och matproducenter. Om alla jobbar mot samma mål har vi en chans. För vildsvinen kommer inte att försvinna av sig själva. De anpassar sig, organiserar sig och hittar vägar runt våra försvar, precis som alla välfungerande gäng.
Skärgården kommer att fortsätta att bevaka vildsvinsplågan. Har du erfarenheter du vill dela med dig av? Hör av dig!
