Lasse arbetar sina sista dagar på Dalarö med gråten i halsen. Trots att han omplaceras mot sin vilja infinner han sig som vanligt kvart i sju och gör som alltid mer än det som ingår i hans arbetsuppgifter.
Överallt vinkar och hejar folk när den röda mopedbilen rullar fram. På Dalarö är Lasse Skogqvist känd och tjenis med alla. Han är uppvuxen här och kan varenda avkrok i området. På Ica går han rakt in på lagret för att prata med personalen, bageriet bjuder honom på frukost varje morgon och sjöräddningsstationens dörr står alltid öppen om han vill titta in på en kopp kaffe. Nu pratar alla om det som har hänt. Att kommunen gjort en upphandling och Lasse ska omplaceras till Håga i Västerhaninge. Över 600 personer har skrivit på listan ”Vi vill ha Lasse kvar”, Gill Möller på Ica har lagt ut en video på sociala medier som fått närmare sjutusen visningar och medborgarna har haft ett flertal möten om hur situationen ska hanteras.
I trettio år har Lasse varit anställd av Haninge kommun och hållit Dalarö rent och fint. Ett jobb han skött med ett sådan engagemang att det gett honom en särskild plats i Dalaröbornas hjärtan.
– Oavsett om det blåser upp till storm och snöar, så dyker Lasse upp varje dag, det är vi otroligt tacksamma för, det är oacceptabelt att han blir behandlad på det här sättet, säger Lennart Nyman, pensionär på Dalarö.
Under en busstrejk för ett par år sedan tog han sig till jobbet genom att lifta och åka taxi. Behövs det så skottar och sandar han. Har han tid över krattar han barnens lekpark och skräp som hamnat utanför papperskorgarna blir aldrig liggandes länge. Men framöver kommer ingenting att vara sig likt här. Lokalen på Kanalvägen där Lasse byter om och förvarar sin mopedbil har sagts upp och hans kollegor omplacerats en efter en det senaste året. Lasse är ensam kvar och nu är det hans tur att lämna.
– Efter trettio år är man bara ett jävla ”och” i systemet. En människa som inte har någonting att säga till om, säger Lasse.
På kommunen vill man inte ställa upp på någon intervju. Magnus Carlsson, enhetschef för drift, park och teknik på stadsbyggnadsförvaltningen, som är ansvarig för beslutet, skriver via mail att man haft en ”dialog med medarbetarna”, men något svar på varför Lasse inte tillfrågats om omplaceringen får vi inte.
Hans liv har stundtals varit hårt. Som femtonårig blev han placerad på ett ungdomshem i Vaxholm. Så småningom fick han chansen att jobba med renoveringen av kommunens skolfartyg Ariel, det blev hans väg in i arbete. Han sticker inte under stol med att det blir en del bärs på ledigheten, men på jobbet är han alltid nykter. Här har han fullt upp hela dagarna och det är långt till närmsta systembolag.
– Jag kommer inte klara mig i Håga, jag känner för mycket folk av ”fel sort” där, säger Lasse.
Idag träffar han sin tidigare arbetsledare Christian Sundblom på Bageriet, för att prata skit och gamla minnen över en kopp kaffe. Lasse kallar honom för ”Lången”. Han stöttar Lasse och försöker att hålla hans humör uppe. De två har spelat varandra ett och annat spratt genom åren. En gång tillverkade Lången en jättelik rosett av en rosa plastsäck som han satte fast med buntband uppe på Lasses mopedbil.
– Jädrar va bra den satt, den gick knappt att klippa loss, Lasse åkte runt med den där i fjorton dagar, säger Lången.
– Vänta bara, jag planerar fortfarande en hämnd, skrattar Lasse.
Men den goda stämningen är bräcklig. Hela tiden kommer tankarna på omplaceringen. Ovissheten om hur allt kommer att bli tär på Lasse.
– Jag vet ingenting, ska väl åka med någon i en bil och tömma papperskorgar typ.
Något som är långt ifrån det arbete han har nu, där han har både frihet och ansvar när han far runt och tar hand om sitt eget område.
Att han blivit lovad att få vara på Dalarö två dagar i veckan även fortsättningsvis är ingen tröst. Han tycker löftet saknar trovärdighet och tror snarare det handlar om att de vill ge honom ett dåligt besked i etapper.
– De vill bara undvika att säga som det är. Hur ska jag kunna jobba här? Det finns ju inte ens någon lokal där jag kan gå på toaletten och ha mina grejer. De säger att mopedbilen ska stå i det gamla kommunhuset där scouterna höll till förut men den går ju inte ens in genom dörren där, säger Lasse.
– Nej, det är väldigt oklart hur det ska gå till, suckar Christian.
Kommunen uppger i sitt mailsvar till redaktionen att det finns en lösning för mopedbilen som motsvarar kraven på en god arbetsmiljö. Men var det är får vi i likhet med Lasse inte veta.
Är det garanterat att han kommer att få fortsätta på Dalarö två dagar i veckan eller är det här bara är ett sätt att ge honom ett dåligt besked i etapper?
”Det finns en planering för var Lasse skall utföra sina arbetsuppgifter utifrån verksamhetens behov. Oavsett om det är på Dalarö eller inte.” svarar Magnus Carlsson i mailet.
– De bara kör saker över huvudet på en, säger Lasse.
På Kanalvägen öppnar han det blå plåtskåpet i omklädningsrummet för sista gången och öser ner kläderna i svarta plastsäckar. På en grå mjukiströja står det ”Hope” med stora bokstäver. Lasse läger den i säcken för sånt som ska slängas.
– Det här är inte bara ett jobb, det är en livsstil, jag har lagt ner hela mitt liv på det här, säger han medan tårarna rinner ner för kinderna.
Vad hade Lasse kunnat göra för att inte bli omplacerad?
”Det är en oerhört uppskattad och kompetent medarbetare som berörs och vi både hoppas och tror att han kommer vara lika uppskattad även i fortsättningen, både hos kollegor och kommuninvånare,” svarar Carlsson.
Lasses tillvaro har vänts upp och ner, hur det kommer att gå i Håga vill han helst inte tänka på. Men för kommunen är det ingen skillnad, ”tjänsten bedöms som likvärdig.”