KRÖNIKA. I detta nummer av Skärgården kan vi läsa om ytterligare ett exempel på nedmontering av den levande skärgården. En enskild fastighetsägare har överklagat renoveringen av Stämmarsunds brygga och resultatet är att vi blir utan en viktig knutpunkt där man inte bara kan kliva av för att komma till permanentboendet eller sommarstugan, utan också för att besöka ön för första gången, äta middag på krogen, eller ta in på vandrarhemmet.
Jag läser med bestörtning inte bara själva nyheten utan också kommentarerna i sociala medier. Jag är inte bestört över de som är upprörda över att bryggan stängs, jag är också upprörd. Jag är bestört över att så många vill understryka att fastighetsägaren är fritidsboende. Sommargäster borde inte få överklaga sådant som rör bygdens överlevnad.
Om vi tvunget måste dela in folket som vistas i skärgården i två läger – de som bor där 365 dagar om året och de som bor där färre dagar – vill jag poängtera att båda grupperna är nödvändiga för överlevnaden. Blidöbygdens cirka 1100 bofasta bidrar inte ensamma till bygdens näringsliv och arbetstillfällen. Entreprenörerna, butiken och restaurangen har en betydligt högre omsättning och mer jobb tack vare att fler än de 1100 köper saker eller tjänster på öarna.
Att personen i fråga är sommarboende är inte viktigt i sammanhanget. Det hade varit lika enkelt för en fastboende att överklaga renoveringen. Ingen borde få överklaga sådant som rör bygdens överlevnad! Att det får ske är det verkliga problemet.
Det gnälls för mycket från både fritids- och fastboende. Gnäll över helikoptrar som flyger lågt, gnäll över för många 08:or som gör att jag inte kommer med min vanliga färja, gnäll över att det ligger grushögar längs med vägen, gnäll över att det byggs för mycket eller för fult, gnäll över att bygdens unga inte har någonstans att bo, gnäll över att det är dålig uppkoppling, gnäll över timmerbilen som hämtar Alfridaträden, gnäll över att dikena grävs sönder och jag missar en färja till – för att vi ska få fiber och inte behöva gnälla över uppkopplingen längre. En person gick på husvisning i Köpmanholm på Yxlan, och undrade om färjan verkligen måste låta så mycket.
För att bygden ska leva behöver vi inte bara samsas med grushögar, timmerbilar och fiberfolk. Vi behöver framförallt samsas med grannen, må denne vara fast- eller fritidsboende. Kanske är din närmsta granne en allmän brygga? Personligen tycker jag man skjuter sig själv i foten om man inte vill bjussa Blidöborna på den brygga som stått där längre än någon av oss har levt. Men det hade jag tyckt även om grannen var en gammal sur Rospigg – sådana gnälls det också på – som föddes i huset.
Vi- och de-tänket hör lika lite hemma i en levande skärgård som gnället över allt som får den att vara just levande.