KRÖNIKA. En brutal förändring är i antågande. Inom en dryg tioårsperiod ska flera av de klassiska skärgårdsbåtarna avvecklas. Enligt planen pensioneras Waxholm l och Waxholm ll båda byggda 1983 redan om två-tre år. Även V-båtarna från 90-talet Värmdö, Vånö, Väddö, Viberö, Vaxö liksom Saxaren kommer sluta att gå.
De ska ersättas med nya, mindre snabbare el- och hybrid båtar. Det hela är säkert egentligen ganska bra och saker och ting måste ju förändras. Men det tar emot. Att krypa ner i ett av de mjuka sätena, gärna vid en fönsterplats med bord och en kopp rykande varm java från kafeterian är livet på en pinne. Det är inte meningen att det ska gå fort. Det ska vara trevligt. Nu vet man helt plötsligt inte hur det kommer att bli. Hur kommer båtarna att se ut? Som en tandkrämstub utan charm? Kommer sätena vara hårda och kommer det ens finnas en kafeteria? Värst av allt är tanken på om kafeterian byts ut mot en kaffeautomat. Inte bara för att jag ogillar automatkaffe men det är hela känslan som står på spel här.
Jag älskar att dricka kaffe ombord som jag köpt av en livs levande människa. Den dunkla belysningen inne bakom disken, doften av båtkafeteriamat och ljudet av personalen som slamrar med grejer och som jag kan småprata med. Nu ser jag framför mig att jag ska sitta uppradad i någon slags tunnelbanelikanade konstruktion. Med en vinglig liten pappersmugg i handen som spottats ut ur en kaffeautomat från Kina. I ett fartyg som fladdrar fram i högsta möjliga fart. Herregud allt är förstört. Det är ju just det där man åker ifrån. Ska det nu ta över den heliga skärgården där stress och kaffeautomater än så länge inte härjat? Och tryggheten att det finns utbildad besättning ombord som kommer visa mig vart räddningsvästarna finns om båten håller på att sjunka. Vem ska stå får den? Är det kaffeautomaten? Att det blir billigare och effektivare på sikt hjälper inte just nu. Livskvalitet står på spel och hur ska man kunna lita på att sådana mjuka värden tas med i beräkningen när det ska upphandlas nya grejer.
Kanske var det precis så här tidigare generationer tänkte när de gamla ångbåtarna skulle bytas ut. Hur ska det gå utan fransar på lampskärmarna och krusiduller till höger och vänster. Det har ju gått bra men jag är ändå orolig. För mig är resan målet och jag vill inte stuvas in och fraktas.
