KRÖNIKA. Namnet Otto Pettersson kanske inte får klockorna att ringa hos särskilt många människor idag, men för hundra år sedan var han en betydande uppfinnare och forskare som bland annat inriktade sig på undersökningar av havet. En av hans många vilda teorier handlade om sambandet mellan tillgången på sill och vattenströmmar, men mest känd är han för att ha tagit initiativet till ett internationellt havsforskningsråd som hade sitt första möte 1902. Rådet finns kvar än i dag med den engelska förkortningen ICES, som med sina tusentals forskare fungerar som den vetenskapliga grunden till EU:s beslut om fiskkvoter i Östersjön. Men att ägna sig åt fiskekvoter är en ganska sentida uppgift för rådet. Efter andra världskriget hade fiskbestånden växt sig starka.
Europas länder kunde mer eller mindre härja fritt, fisken räckte till alla och några kvoter var det inte tal om. När mina föräldrar växte upp på 50-talet fanns fisk i överflöd. Dagens kilopris på strömming är rena fantasisummor för dem trots att fiskbestånden minskat kraftigt sedan dess. 1983 infördes en reglering för hur fiskresurserna skulle fördelas. För att enas insåg länderna att man först behövde veta hur mycket fisk som egentligen finns i haven, en uppgift man gav till ICES att ta reda på. Föreställningen om obegränsade fiskbestånd har ändå levt vidare i allmänna medvetandet och politiker väljer fortfarande att sätta kvoterna betydligt högre än ICES rekommendationer. För två år sedan föreslog ICES nollkvot på strömming, något EU-ministrarna struntade i. ”Det är väldigt konstigt att lägga ut så mycket pengar på den här biologiska rådgivningen och inte följa den” säger forskaren Joakim Hjelm i SVT:s dokumentär ”Makten om havet”, som kom förra året. I höstas visade ICES prognos oväntat på en ökad rekrytering av sill vilket gjorde att EU-kommissionen dubblade kvoten för centrala Östersjön. Då gick det plötsligt bra att slå sig för bröstet och hävda att man följer forskarnas rekommendationer.
Nu i veckan kommer Uppdrag granskning med ett program om trålfisket. I programmet uttalar sig bland annat forskare på ICES kritiskt mot hur deras arbete tolkas av politikerna men de gör det anonymt. Det är bedrövligt, men att inte våga gå ut med sitt namn visar på att hela processen med kvoter och förhandlingar har stora brister. Den mediala fokuseringen på så kallade monstertrålare ser jag som missriktad. För mig är Östersjöns problem helt och hållet ett ansvar för politikerna. Det är det inte bara jag som tycker, utan ironiskt nog även politikerna själva. När UG intervjuar sju tidigare ministrar med ansvar för fiskefrågor ger samtliga sig själva underkänt och säger att den regering de satt i lyckats dåligt med att rädda viktiga fiskbestånd. Inget tyder på att nästa minister kommer att vara av annan uppfattning.