KRÖNIKA. Den frågan ställde Mats Åkerman, ordförande i Föreningen s/s Blidösund, i en ledare i föreningens medlemsskrift i fjol. I år fyller föreningen, som finns till för att stötta fartyget i vått och torrt, 50 år och i en artikel längre fram i veckans tidning kan du läsa mer om jubileet.
Det är kanske inte så konstigt att just Blidösund har en speciell plats i många skärgårdsbors hjärta. Fartyget tillkom för 113 år sedan på Blidö- och Yxlansbornas initiativ i protest mot Waxholmsbolagets monopol och gav öborna egen makt över trafiken.
Men båten har en väldigt speciell plats också i mitt. Som artonåring fick jag jobb ombord – till en början med att servera pyttipanna, öl och snaps nere i försalongen. Jag kunde absolut ingenting och minns hur kapten Vera med fasa såg mig vingla med två tallrikar i taget ned för den smala trappen. Det tog en evig tid att få ut maten, så jag sattes i hårdträning och lyckades till slut bli kompetent nog för att avancera upp till servisen i matsalen på övre däck, där jag blev kvar i fem år.
Minnena jag har från dessa år är starkt fysiskt kopplade. Så fort jag kliver ombord och känner de trygga dofterna från tjära och ångbåtsbiff, och hör pysandet och stånkandet från maskinrummet och plinget från maskintelegrafen, är jag tillbaka där. Börjar någon spela Lou Begas “Mambo no 5”, 1999 års jazzpoppiga slagdänga som den sommaren gick på repeat i köket, är jag tillbaka där.
Tillbaka till kvällarna efter musikturerna när vi, svettiga och med värkande fötter, hänger kvar på mellandäck med en öl och inte riktigt vill gå hem. Till morgnarna på helgturerna när jag vaknar i min hytt efter losskastning och mornar mig till det taktfasta dunkandet och vågornas forsande mot skrovet. Till Svartlöga, varje söndag, där vi tar tupplurer på klipporna mellan lunch- och middagssittningarna. Till midsommarfirandet vid Bruket.
Till tomturerna på fredagarna efter att vi släppt av passagerarna i Norrtälje och på vägen mot natthamnen i Furusund ibland stannar för ett bad i månskenet mitt på fjärden. Hur vi sedan sitter på fördäck tills det ljusnar och tävlar i att identifiera vilken Finlandsfärja som nalkas på den rodnande horisonten.
Så mycket ljus, skratt, och gemenskap jag har lagrat i hjärtat från den tiden. Minnena är oräkneliga och oförglömliga och en stor del av min kärlek till skärgården är det Blidösund, och dess besättning, som lagt grunden för.
“Om något skulle hända Blidösund så skulle väldigt många människor bli ledsna”, säger Mats Åkerman. Jag är en av dem.
Kanske har en ångbåt ingen själ, men att den är mer än bara plåt, trä och målarfärg – det är givet.
