Under mer än 60 år var fältspat naturresursen som fick Ornö att gå runt. Gruvorna försörjde mängder av familjer på ön, och många öbor jobbade hela sina liv med att bryta sten. I dag finns minnet kvar, liksom en tunnel, stenhögar och förstås en präktig vattentäkt.
– Jag var den siste som sprängde här i gruvan!
Det säger Ornöbon Tom Granström som visar runt i området kring den väl dolda fältspatgruvan vid Lugnet på Ornö. I dag utgör gruvan vattentäkt åt öns boende, och bildar med sina branta, stupande bergsväggar en liten, svåråtkomlig insjö med pärlande friskt vatten.
Det var i början av 1900-talet som utvinningen av fältspat startade i gruvan vid Lugnet. Arbetsledare och senare gruvfogde var Toms farfar Carl Johan Granström, ursprungligen rallare från Västerbotten. Han och hans hustru Hulda Lovisa Löfström från Åvassa fick 1905 sonen Edvin som senare blev gruvdisponent.
Men det var efter kriget, på 1950-talet, som fältspatsbrytningen på Ornö var som störst.
– Fältspaten gick till England, Tyskland, Belgien, Frankrike och Holland och användes till porslin och glas. Efterfrågan var stor i de delarna av Europa som hade raserats under kriget, förklarar Tom Granström.
Ytterligare en gruva fanns dessutom vid Skinnardal på norra Ornö, liksom på flera mindre öar som Vånkobben, Stenskär och Hundholmen. Gruvdriften försörjde under den här tiden cirka 20 familjer och varje vecka lämnade ett lastfartyg ön, fullastat med fältspat. Lastningen vid Lugnet, den största gruvan, hade dock sina begränsningar. Kyrkviken var vid den här tiden inte muddrad och det gällde för fartygen att inte gå djupare än 3,5 meter, en meter grundare än vad viken är i dag.
– Här har vi en Stockholm prima, vilket var en finare sorts fältspat, säger Tom Granström och plockar upp en rejäl kluns med skär sten från marken.
Överallt där vi går omkring vid Lugnet finns lämningar kvar från gruvtiden som avslutades under mitten av 1960-talet när behovet av fältspat i Europa hade mättats. Förutom sten i högar, sten på marken och sten på stigar syns rester av rälsen som tog vagnarna med stenblock från gruvan till hamnen. Liksom en smäcker, rostig kran, som användes för att hissa upp sten från gruvans botten.
När gruvdriften var som störst bröts här 30 000-35 000 ton fältspat per år. Väl framme på sina destinationer maldes fältspaten till ett fint mjöl. Mjölet smältes sedan och blev glas och porslinsprodukter.
Strax under berget, bredvid vägen som leder ner till hamnen, pekar Tom ut en fantasieggande tunnel vars mynning är täckt av mossa och klätterväxter.
– Vagnarna gick ut på en räls över berget, in i den här tunneln och tippades sedan över kanten. Därnere lastade lastmaskiner över stenen på transportband som kastade upp stenen på fartyget, berättar han.
Tunneln sprängdes i själva verket av Toms farfar Carl Johan. Han är en av alla de män som har kämpat i Ornös gruvor genom åren:
– Det var hårt, ett riktigt kroppsarbete, att lasta vagnarna för hand. Varje dag, utom söndagar. Lördagar arbetade man halva dagarna, berättar Tom Granström som var 15 år när han började arbeta i gruvan.
Eftersom vagnarna kördes med självfall ner fick gruvarbetarna dra dem tillbaka upp till gruvan efter att vagnarna hade tippats av. Innan lastmaskinernas tid var det skottkärra som gällde för att få upp stenen på fartyget.
– Efter 20 kärror fick man ta en kort rast, på en dag gjorde man 10 turnar, ungefär 50 ton sten, förklarar Tom.
Arbetet, som gick på ackord, var hårt, men inte direkt ohälsosamt visade det sig:
– Under 1950-talet började man göra lungröntgen för att titta efter stenlunga, men ingen hade drabbats, säger Tom.
Vad som däremot drabbade arbetslaget var ett par otäcka dödsfall. En person ramlade ner i gruvan när han skulle lossa en borr som hade fastnat, en annan person fick ett stort stenblock över sig under en sprängning.
– Det var även många som skadade sig, en person ramlade ner i ett lastrum, andra fick skador på ben och i ögonen av stensplitter. Mors stuga var hjälpstation för Röda korset, så hon hade att göra, berättar Tom vars farfar var en av de skadade:
– Det var en dynamitladdning som exploderade när han skulle ladda den. Han skadade handen och benet svårt, och det tog ett dygn innan han kom till sjukhuset i Stockholm.
Att gruvdriften var viktig för ön vittnar Toms minnesbilder om:
– Det var en stor händelse när första båten kom på våren. Då kördes de tunga skottkärrorna ombord på skrangliga landgångar. En styrman skröt över sina sjömansmuskler, men när han skulle köra den 250 kilo tunga kärran ombord så välte den, det var snopet, berättar Tom.
Det var inte alltid som sprängningarna gick som planerat heller. En gång sprängde det iväg ett stort stenblock långt in på trådmyren där en bonde plöjde sin åker. Den historien skall dock ha slutat väl. För barnen på ön var gruvdriften förstås spännande. Men den hade också andra fördelar. Det berättas att de skolelever som kom norrifrån gladdes när sprängningarna pågick. Då fick de nämligen vänta tills allt var över innan de kunde gå förbi området, och på det sättet lagligen komma försent till skolan.
Arbetet inleddes med att borra ett fyra meter djupt hål i berget, till en början med handborr som smiddes på ön. I hålet placerades en dynamitgubbe som blåste ut en grotta. När man hade en tillräckligt stor bula i berget lades ett så kallat stort skott, med mycket dynamit. Den laddningen fick loss stora bitar av berget, och på det viset fortsatte man neråt. Sista steget var att slå sönder blocken med slägga i lagom bitar för att sedan lyfta upp dem i vagnarna.
– Mot slutet fanns hjälmar, men det tyckte gubbarna var jobbigt, säger Tom.
Arbetet pågick året runt. Sommartid kunde det bli olidligt varm i gruvhålet, 40 grader.
– Men på vintern frös man inte! konstaterar Tom.
Under 1930-talet infördes två veckors semester, som senare blev tre.
– Arbetet stoppade aldrig. När isen låg fylldes lastplatsen och dålig sten sprängdes bort. Sen reparerades kajen och allt annat underhåll.
Nedläggandet av gruvorna skedde mellan 1965-1967 och berodde på att olönsamhet, plasten hade börjat slå ut fältspaten för husgeråd. Det innebar ett stort bakslag för Ornö:
– De som inte kunde få pension fick börja jobba på fastlandet. Skolan drabbades hårt och var nere i tre barn. En del familjer tog fosterbarn för att få skolan att överleva. Grevinnan Ebba Stenbock fick en skogshuggarfamilj med sex barn att flytta till ön, så skolan kunde överleva, berättar Tom.
Det sista skottet i gruvan la Tom år 1975, efter en tid på halvfart. Enda kunden var ett Göteborgsföretag som tillverkade svetselektrodisolering.
I dag är gruvan vattentäkt, men även ett spännande utflyktsmål för den som vill ha en dos av industrihistoria, mitt ute i ö-världen.
