Alexandra Lövgren arbetar på Svartsö skärgårdshotell. Den här morgonen kommer hon sent till frukosten. På väg från hemmet i Alsviks by i gryningen hör hon ett högt grymtande bakom sig. Hon springer tillbaka till huset och ringer i en gammaldags matklocka som hänger på väggen.
Efter en stund är det tyst och hon vågar sig ut igen.
Samma natt hörs korta, mörka grymtningar utanför hotellet. Det är troligen en flock som går och betar och bökar och då och då kallar på varandra.
Grisarna har rört upp känslorna på Svartsö.
Alexandra Lövgren berättar om gäster som cyklat och sprungit på vägarna och upplevt att de blivit förföljda av vildsvin.
Under hösten har Svartsös facebookgrupp haft flera inlägg från fastighetsägare som fått sina gräsmattor och odlingar förstörda av bökande vildsvin. På fler och fler tomter ser man nyligen monterade stängsel, med eller utan el.
Caroline Nilsson på Alsviks udd förlorade magnoliorna till rådjuren. Nu har hon haft vildsvin på tomten tre helger i rad. Det är en ojämn kamp:
Grisarna sliter upp gräsmattan. Caroline Nilsson viker tillbaka tuvorna. Några nätter senare är grisarna tillbaka och sliter upp nya hål.
– Det har aldrig funnits fler vildsvin på Svartsö än i år, säger Johan Seijsing i Skälvik, som själv jagar och har skjutit fyra vildsvin sedan i juni i år.
I mitten av september skrev han ett inlägg på Facebook där han ville bemöta rädslan, uppmana till eget ansvar och ge en bättre förståelse för förutsättningarna för att minska stammen samt vilket arbete detta kräver.
Till skillnad från till exempel mufflonfår är vildsvinen ingen främmande art, utan har funnits i skogarna i nästan 10 000 år. De senaste åren har de ökat kraftigt i antal i Värmdö och en del av djuren söker nya revir ute på öarna.
Det skulle vara svårt – och olagligt – att utrota dem. Det går inte heller att helt skydda sig mot deras framfart.
Man får lära sig leva med svinen. Och förvalta dem, som det heter.
Den här soliga lördagen har ett dussin skyttar och en grupp hundförare samlats i närheten av Bistro Sågen för att sköta sin del av förvaltningen.
Sedan juni i år har jägarna fällt tolv vildsvin på Svartsö. För en utomstående kan det låta lite. Och här finns också en av källorna till irritationen som sprider sig på öarna: somliga tycker avskjutningen går för långsamt.
På Ljusterö slutade en av kommunens jägare nyligen att jaga vildsvin efter påhopp från arga Ljusteröbor. Hans kollega, vildvårdaren Lennart Öberg, berättar att han varje dag får telefonsamtal från fastighetsägare som vill att han ska ut och skjuta vildsvin och undrar varför han skjuter så få.
Frågar man jägare får man samma svar: det är tidsödande att jaga och det finns många regler om vad som får fällas, när det får fällas och hur det får fällas.
En sugga med små kultingar är det till exempel inte tillåtet att skjuta.
Man får inte använda drönare för att spåra vildsvinen.
För att ens få krama av avtryckaren måste man gå igenom en checklista: var är de andra skyttarna placerade? var finns hundarna och drevkarlarna? hur ser skottvinkel och avstånd ut?
När det till slut kommer en fet galt ut ur skogen och det är klart skott kan den plötsligt höra eller känna vittringen av dig och så är den plötsligt försvunnen bland träden igen.
Om du ens ser den, vill säga. Susanne Westerberg från Djurö berättar om vildsvin som legat och tryckt så hårt i skogen att varken förare eller hund sett dem, fast de passerat strax intill.
Hon och maken Leif har jagat tillsammans i skärgården och på fastlandet i fyra år. Sedan hon tog jägarexamen är hon ute och jagar nästan varje helg stora delar året, men största delen av tiden går åt till resor och att vänta.
– Man gör i ordning utrustningen, reser kanske ett par timmar, planerar och står där en hel dag på pass. Ofta får man inte i väg ett enda skott, även om man ibland ser bytet klart och tydligt.
– Och om man fäller ett djur innebär det ännu mer arbete med att ta hand om köttet
Den här dagen står vi på pass 61 på en kulle i kraftledningsgata nordost om Skälvik med begränsat skottfält. Barnbarnet Troy sitter tyst på en fällstol och lyssnar på jägarnas radiokommunikation. Susanne Westerberg delar tiden mellan att lyssna efter hundarna, spana in i skogen och titta på mobilappen Wehunt, där alla deltagarna finns med på något som liknar en radarbild med hundarnas spår kors och tvärs genom terrängen.
Från närliggande pass 41 rapporteras plötsligt om grisar i vassen. Hundskallen närmar sig. Plötsligt smäller det till nere vid sjön.
Det är Roger Karlsson från Norrtälje med jämthundarna Flinga och gammeltiken Zita som överraskat en sugga.
– Jag mötte henne mitt i vassen, bara ett par meter från mig. Jag fick skjuta från höften för att freda mig, berättar han.
Ett trängt vildsvin med en hund i hasorna kan vara ett farligt djur. Likaså ett skadat vildsvin. Susanne Westerberg pekar på sina kevlarförstärkta byxor.
– Jag vill inte bli spetsad av en skadeskjuten gris, säger hon.
För oss andra är grisarna mest en olägenhet, som stör nattsömn och bökar sönder gräsmattor och odlingar.
Det finns inga rapporter om vildsvin som oprovocerat attackerat människor. Däremot får du räkna med att köpa ny bil om du krockar med en sugga eller galt.
Framåt lunch den här lördagen fälls suggan som Roger Karlsson nästan krockade med i vassen. Det sker efter ett eftersök med hund mot öns västra delar. På eftermiddagen skjuts en brungris (yngre än ett år) mitt på östra delen av Svartsö.
Jaktledaren Petter Lundgren säger att jaktlaget sett många djur i rörelse, men ju längre dagen gått, desto längre ut i vassen på öarna har grisarna dragit sig för att slippa undan hundar och jägare.
På Svartsö har det nu skjutits tolv vildsvin sedan juni i år. Minst en drevjakt till är planerad innan årsskiftet för att minska stammen. Jägarna jagar även på åtel (majs eller ärtor som placeras ut för att locka grisarna) och kör vakjakt (jägaren väntar på att viltet ska komma till en specifik plats) utmed åkrarna.
Flera stora markägare i skärgården stängslar nu sina ägor för att slippa få gräsmattorna förstörda. Caroline Nilsson är inne på samma lösning.
Det är ett långt och tålmodigt arbete under flera år som väntar Svartsöborna. Det finns ingen quick fix på grisproblematiken.
– Alla måste samarbeta, säger Johan Seijsing.
Sätta upp stängsel, plocka bort fallfrukt, hålla utkik och rapportera. Köpa majs till vildsvinsåtlarna på ön, kanske donera hundmat till jägarna eller bidra med en begagnad fullstor kyl.
– Men vildsvinen kommer att finnas kvar på öarna, hur mycket vi än stängslar och jagar, säger Seijsing.
– De är en del av vårt ö-samhälle, vad man än tycker om det.
Fakta/Vildsvin
• Vildsvinet var en av de tidiga invandrarna till Sverige efter istiden. Det anlände för omkring 10 000 år sedan, utrotades på 1600-talet, men föddes upp i hägn, som de rymde ifrån i mitten av 1900-talet. I början av 1990-talet fanns cirka 500 vilt levande vildsvin i Sverige, varefter antalet ökade snabbt.
• Under 2010-talet fanns det gott om vildsvin i stora delar av Götaland och Svealand. Dalälven kan historiskt ses som en nordgräns för arten. 2021 beräknades det finnas cirka 300 000 viltlevande vildsvin i Sverige, med en årlig avskjutning på mellan 100 000 och 150 000 per år.
• Den första flocken vildsvin dök upp på Svartsö 2014, men jagades över till Lådna vid en drevjakt. För cirka fem år sedan började det dyka upp fler vildsvin i skärgården och de senaste tre åren har antalet ökat snabbt. Ljusterö, Svartsö, Muskö och Runmarö är exempel på öar som haft problem med de skador som vildsvinen orsakar.