Det finns många exempel på hur illa det kan gå när beslut, som egentligen borde fattas på lokal eller regional nivå, istället hamnar i Bryssel.
Det tidigare förbudet mot att sälja krokiga gurkor är ett sådant. Ett annat är förbudet mot skarvjakt och det finns långt fler än så.
Förra året infördes förbud mot handel med sälprodukter. Bakgrunden är att det inom EU fanns kritik mot de norska och kanadensiska säljägarnas jaktmetoder. Inuiternas jakt med harpun, pik och klubba ansågs för blodig. Kanada och Norge menade att EU diskriminerade deras sälprodukter och efter en dom i världshandelsorganisationen, WTO, lade sig EU platt och ändrade i ett slag sina förordningar.
För skärgårdens säljägare (som uteslutande jagar med gevär) innebär beslutet att de tvingas slänga fällda djur som de inte själva ska använda.
Detta sanslösa resursslöseri kan jämföras med landningsförbudet då fiskarena tvingades kasta fångad fisk överbord till ingen nytta.
När EU insåg vilka oönskade effekter som landningsförbudet fört med sig ändrades slutligen regelverket. Nu är det hög tid att även se över handelsförbudet med sälprodukter.
Jakt och handel med säl har en lång tradition i skärgården. Ett kungligt privilegiebrev gav under 1500- 1600 och 1700-talen öborna rätt att jaga säl långt upp i Bottenviken. Skinn, kött och späck var dyrbarheter som användes i det egna hushållet och som såldes till staden och Kronan.
Efter sälstammens nedgång under 1900-talet har den ökat dramatiskt och i dag räknar forskarna med att det kan finnas upp till 45 000 gråsälar i Östersjön. Yrkesfiskarena, som får sina redskap och sin fångst förstörda av sälen, tror att det är betydligt fler.
De flesta är dock överens om att sälstammen tål en betydligt hårdare avskjutning än vad som sker i dag. Om bara Naturvårdsverket förmår att fatta beslut om licensjakt skulle sälen kunna bli en fantastisk handelsvara för skärgårdsborna.
Jag är övertygad om att de horder av turister och besökare som förutspås invadera skärgården i framtiden mer än gärna skulle köpa en sälskinnsmössa av öns lokala tillverkare. Eller produkter som sälbiff, omega 3-kapslar, extra fin olja, genuina handarbeten eller beredda skinn.
Den dag byråkrater och beslutsfattare fullt ut
accepterar skärgårdsbefolkningens urgamla traditioner och även godtar sälen som ett jaktbart vilt, trots att den är söt, då kan det börja hända saker.
Lasse Söderman