2021 kvalade den nordiska klinkbåttraditionen in som ett av mänsklighetens immateriella kulturarv. På Skeppsholmens folkhögskolas båtbyggarutbildning ser man som sin uppgift att inte bara bevara det arvet – utan i allra högsta grad levandegöra och förnya det.
– Man kan inte bara blicka bakåt, säger läraren Håkan Söderkvist.
I båtbyggarverkstaden på andra våningen i Skeppsholmens folkhögskola är stämningen koncentrerad. Pannor läggs i djupa veck. Tjärdoft blandas med ljudet av hyvel och hammarslag och krulliga hyvelspån dansar över golven. Det är bråda tider inför sjösättningen den 17 maj.
– Redan den 6:e lyfter vi ut båtarna genom fönstret här. Det är det som sätter begränsningen för hur stora de kan bli, säger Håkan Söderkvist och gestikulerar ut mot vattnet som glittrar i vårsolen.
Han är sedan fyra år tillbaka huvudlärare på båt- och skeppsbyggarutbildningen, som huserat på Skeppsholmen i över 40 år. Här lär sig elever under två års tid allt som har med klinkbyggda allmogebåtar att göra, från trädfällning och virkeshantering till uppmätning och dokumentation, verktygsslipning, segelsömnad och smide – och så själva byggandet förstås. Under det första året läggs grunderna för att eleverna sedan år två ska kunna ta sig an ett eget båtprojekt från ax till limpa som de bygger i par eller mindre grupper, till allra största del med handverktyg och traditionella metoder.
I ett hörn av verkstaden håller Mascha Feuerstein och Oceane Franceoli på att bygga en lucka och lägga durk i en sump – en båt mallad efter en förlaga tillhörande Vaxholmsprofilen Nisse Kullstam och en trogen deltagare i Strömmingsrodden. Originalet ritades av Hildur Hedelin, som drev Hedelins varv på Svartsö under första hälften av 1900-talet. Nu sätter tjejerna sin egen prägel på konstruktionen, bland annat med bordläggning målad i ljusblått.
– Just nu har vi bra flyt. Men det är också motigt ibland. Det går upp och ner! Det är det som gör det kul – och varför jag sökte mig hit, säger Mascha.
Hon hoppas kunna fortsätta med båtbyggeri efter utbildningen.
– Drömmen är att sno min lärares jobb en dag! skrattar hon och kastar ett spjuveraktigt öga mot Håkan.
Intill står John Wilén vid en öka och tillverkar en så kallad ”vräng” – ett slags spant som samtidigt fungerar som bottenstock.
– På många båtar är de separata, men här är det en kombinerad konstruktion, förklarar han. Vrängerna fästs sedan mot bordläggningen med svarvade dymlingar av eneträ, som kilas fast.
John har tidigare arbetat med juridik men tröttnade på kontorslivet.
– Jag upptäckte skolan och att man kunde lära sig det här yrket på två år. Nu visar det sig att jag inte riktigt gjort det än – så jag kommer att fortsätta! Det har varit en otroligt fin upplevelse. Jag visste redan innan jag började att jag skulle fastna.
Eleverna har vitt skilda bakgrunder – alltifrån kockar och musiker till rymdingenjörer söker sig hit. Vissa söker personlig utveckling, andra vill lära sig ett hantverk eller få omväxling i yrkeslivet. Men en växande andel har siktet inställt på att faktiskt arbeta med båtar.
– Det finns ett ganska stort behov av båtsnickare. Den som verkligen vill, har möjlighet att ta sig in i branschen. Detta är en bra grund, säger Håkan Söderkvist.
– Man blir problemlösare, fyller lärarkollegan Cecilia Johansson i.
Någon tidigare hantverkserfarenhet krävs inte – viktigare är ett genuint intresse och viljan att bidra till gruppen. Stor vikt läggs vid att skapa sammanhållning, bland annat genom gemensamma seglingar då man också lär sig hanteringen av båtarna.
– En viktig sak för oss är att det handlar om folkbildning. Och det centrala i det är att man är en del av någon annans utbildning och utveckling, som man förväntas bidra till.
Håkan Söderkvist och Cecilia Johansson har märkt av ett ökande intresse både för utbildningen och för båtbyggeri i stort.
– Vi har ökat med ungefär tio ansökningar om året de senaste åren. Nu har vi 4–5 sökande per plats. Det känns som att hantverk ligger i tiden.
2021 skrevs den nordiska traditionen av att bygga och bruka klinkbåtar in på listan över Unescos immateriella kulturarv som det allra första i Sverige, vilket kan vara ytterligare en orsak till det växande intresset. Klinktekniken, där bordläggningsplankorna i skrovet överlappar varandra, har använts i de nordiska länderna i nästan 2 000 år och återfinns i såväl vikingatida skepp som i skärgårdsböndernas ökor, sumpar och snipor.
Men både Håkan och Cecilia betonar att deras arbete inte handlar om musealt bevarande – utan om att föra traditionen in i samtiden.
– Det är lätt att fastna i historisk nostalgi, och det är vi inte intresserade av. Vi vill syfta framåt – använda arvet för att utveckla nya formspråk, även om tekniken är densamma. Förr byggde man framförallt bruks- och fiskebåtar. I dag är det fritidsbåtar för rekreation som vi behöver skapa, säger Håkan.
Träbåtar ligger också rätt i tiden ur hållbarhetsperspektiv.
– Alternativen i det rörliga friluftslivet är ofta ganska skitiga, med mikroplaster och giftiga bottenfärger som skadar skärgårdsmiljön.
Samtidigt pekar Håkan på de utmaningar som folkhögskolorna står inför i relation till deras viktiga uppgift. Sverige har genom att ratificera Unescos konvention för skydd av det immateriella kulturarvet förbundit sig att skydda och främja det. Men i landet är det, förutom Skeppsholmen, endast folkhögskolorna i Stensund utanför Trosa och Litorina i Karlskrona som idag lär ut hantverket. Försvinner en utbildning ska det mycket till för att kunna starta upp igen någon annanstans senare.
– Vi är egentligen de enda som förvaltar och utvecklar det här kulturarvet. Men folkhögskolorna har fått sig en rejäl känga de senaste åren. Vi jobbar ju i uppförsbacke, så är det. Det är kanske lättare att ha en skrivarkurs än vår typ av verksamhet, som ställer helt andra krav på lokaler och material, säger han.
Hur ser det ut i övriga nordiska länder?
– På Island och i Finland har de sista båtbyggarutbildningarna försvunnit. Men i Norge och Danmark har man fått in båtbyggarutbildningen på universitetsnivå och stöttar den jättemycket från statligt håll. De är stolta över sin träbåtstradition på ett annat sätt.
Men även om intresset kanske är svalt på beslutande nivå, så ser det annorlunda ut bland allmänheten. Sedan ett par år tillbaka är båtbyggarskolan en del av Skansens hantverkspedagogiska verksamhet, där man visar upp klinkbyggnadstekniken på Offerholmen under somrar och helger.
– Det har blivit otroligt populärt. Barn kommer dit som aldrig varit i närheten av tjärade båtar tidigare, och reagerar på samma sätt som vuxna, nästan drömmande. Det kanske är något genetiskt.