Den stora svenska marinövningen Swenex 16 avslutades i förra veckan. En aktuell fråga är de förmodat utländska drönare som det rapporterats om i medierna. Vem skickade upp dem och vad fick de med sig i form av underrättelsematerial?
Hittills har Försvarsmakten varit förtegen. Man har visserligen bekräftat observationerna av en eller flera fjärrstyrda flygfarkoster. Men vad det var och i vilken omfattning vill man inte gå in på.
Det har lett till spekulationer om att en stormakt (till exempel Ryssland) ligger bakom och att syftet skulle vara att man närgånget granska den svenska marinen när förbanden övar.
Enligt medieuppgifter ska okända drönare även ha bevakat ytterligare två svenska militärövningar under det gångna året.
Den här gången ska uppvaktningen ha varit så pass nära att flera moment i övningarna ställdes in eller försenades. Och det finns uppgifter om att deltagande marinenheter bytte ut sin övningsammunition mot skarp för att kunna skjuta ner drönaren. Men av olika skäl öppnade man inte eld.
Det finns förmodligen goda skäl till att inte skjuta ner främmande farkoster, även om de är obemannade. Men samtidigt väcks frågor hos skärgårdsborna. Hur närgången bevakning kan man räkna med framöver när det pågår militärövningar? Var går gränsen för att man ska skjuta ner främmande drönare?
Om man tittar historiskt på skärgården och försvaret av landet har olika tider medfört olika utmaningar, som det heter i nutida politiskt språkbruk.
När ryssarna på tidigt 1700-tal kom på plundringståg till skärgården grundlades en ”rysskräck” som till viss del lever kvar än i våra dagar.
Numera är det (kanske) ryska drönare. Tidigare har det varit gott om ubåtslarm – förmodat ryska sådana – i mångas ögon.
De som tror sig veta att det är gott om utländsk militär aktivitet i skärgården får vatten på sin kvarn när rapporterna om närgången bevakning dyker upp.
Skeptikerna hävdar att det troligen mest handlar om ”budgetdrönare”, det vill säga att militären och vissa försvarspolitiker vill ha höjda anslag och därför ser till att överdriva hotbilder.
Oavsett var man står själv i detta är det alltid bra med grundläggande källkritik och att fundera över ryktesspridningens mekanismer.
Annars kan det finnas risk för att den ”periskopsjuka” som sägs ha drabbat både militärer och andra i skärgården övergår i en ny fas och att man börjar se främmande drönare i tid och otid.
Anders Ellqvist