Ulliga vänner skapar både gemenskap och ett öppnare landskap på Runmarö. Här har heltids- och deltidsboende öbor gått ihop i ett kollektiv och tar hand om 42 får och lamm för att på så sätt hålla öns landskap öppet.
När tidningen Skärgården besöker Runmarö har man precis rivit tälten i vinterhagen, där fåren befinner sig under den kalla delen av året. Solen skiner och fåren betar i sin sommarhage lite längre bort på den södra delen av ön. Ett gäng av “fårskallarna”, som medlemmarna i den ideella föreningen kallar sig, har samlats för att visa oss runt i hagarna.
De 13 aktiva medlemmarna hjälps åt att sköta om fåren med allt vad det innebär. Varje vecka är indelad så att någon alltid har ansvar för den dagliga skötseln. På sommaren ska de räknas och få tillräckligt med vatten att dricka. På vintern behöver man fylla på foder.
– Man vet att på onsdag till exempel, då har jag fåren, då kan jag inte göra något annat. Runmarö har ju bra båttrafik också, så det går att åka ut några timmar och mata dem, säger Inger Karlberg, sekreterare i föreningen.
En annan medlem, Christer Edström, har åkt ut på tisdagar hela vintern eftersom det är hans dag.
I våras fick Fårskallarna Värmdö kommuns miljöpris för sitt arbete med att hålla Runmarös landskap öppna med hjälp av fårarbete och såg. Både Inger Karlberg och Anne Murray, aktiva medlemmar i Fårskallarna tycker att de har märkt av att markerna växer igen med sly. Runmarös kalkberggrund gör också att ön har en unik flora där vissa växter behöver bete för att inte konkurreras ut och försvinna.
Priset från Värmdö kommun betyder mycket.
– Hittills har vi pytsat in egna pengar för att få det att gå ihop, men det kanske vi slipper göra i år, berättar Anne Murray.
Fårskallarna har också ekonomiskt stöd från länsstyrelsen för att hålla markerna öppna. De har dessutom ett projekt i Viträsk där de röjer fram gamla betesmarker som en del i ett femårigt projekt. Pengarna därifrån går direkt till fårdriften.
Det hela började för fem år sedan när några öbor blev tillfrågade om att ta över sex tackor från Bullerön. Flera var intresserade, däribland Peter Mosskin som är trekvarts öbo och numera ordförande i den ideella föreningen. Från början var de flesta medlemmarna bofasta och flera hade barn. Så småningom upptäckte man att det tog för mycket tid, så medlemmarna har nu långsamt bytts ut mot största delen deltidsboende unga pensionärer.
Förutom den aktiva kärntruppen är ett 50-tal öbor stödmedlemmar och bidrar både ekonomiskt med en summa varje år och med arbetskraft när hagen ska stängslas eller fåren flyttas.
I hagen möter vi två supportrar: Lisa Isklint och hennes bebis Mina. De har redan räknat in fåren, alla 42 stycken ligger i skuggan och vilar.
– Tackorna är så vana vid oss människor eftersom vi har matat dem hela vintern och då kommer de ju springande när vi kommer, berättar Inger Karlberg, sekreterare och aktiv medlem sedan ett par år tillbaka.
Det har varit ganska lätt att få människor på ön att ställa upp och hjälpa till, berättar Peter Mosskin. När det är dags för de tyngre arbetsuppgifterna som att stängsla hagar till exempel samlas öbor, stödmedlemmar och aktiva medlemmar och jobbar tillsammans.
– Det allra häftigaste är när vi flyttar fåren från vinterhagen till sommarhagen. I år var det 30–40 personer som var med. Det blir som en fäbovandring förr i tiden, säger Peter Mosskin.
Fåren har också skapat nya sociala konstellationer. Grannar och bekanta har helt plötsligt blivit samarbetspartners.
– Jag tänkte när jag blev medlem att det var ett åtagande, lite allvarligt sådär, men det är också kul att få känna den här tillhörigheten, berättar Inger Karlberg.
Och den sociala gemenskapen är en viktig del för medlemmarna. Till exempel hade man på annandag pingst en arbetsdag i hagen och grillade efteråt årets avelsbagge. Snart är det dags igen, varje år bjuds stödmedlemmarna in till en stor lammfest.
Strukturen har vuxit fram efter hand, och blandningen av medlemmar gör att man har mycket kompetens inom föreningen. En medlem är extra duktig på ekologi och natur och har kontakten med länsstyrelsen medan några andra tycker om att stängsla och köra fyrhjuling. Andra är intresserade av djurhälsa och har huvudansvar för lamningen. En medlem kan slakta och en annan boende på ön har byggt ett litet slakteri och det får föreningen också använda. En kvinna tar också hand om ullen från fåren och stickar vantar till medlemmarna av garnet hon spinner.
– Vi har hela kedjan kan man säga om man lägger ihop alla kompetenser, säger Inger Karlberg.
De tror att fårkollektivet skulle kunna sprida sig som en idé till andra öar och delar av Sverige där man har problem med att landskapet växer igen.
– Man måste ha en kärna av aktiva medlemmar och sen sprider man arbetsbördan och ekonomin till sponsorer och boende runt omkring. Då har man också skapat ett engagemang kring naturen där man är och det är en till positiv aspekt, säger Anne Murray.