De har lyft Lådnas invånarantal med 30 procent, gett elva personer i glesbygden jobb och dessutom bidragit till att medaljerna inom svävaresporten de senaste åren har regnat över skärgården. Möt familjen Hall, som hittade hem när de hittade till Lådna.
Blåsten är bitande kall, isen har ännu inte bestämt sig för om den skall bära eller brista men uppe i träden har fåglarna börjat öva på vårvisorna. I viken invid ångbåtsbryggan på Lådna ligger tre stöddiga transportfärjor infrysta. Med andra ord är det ännu lågsäsong, även för en superentreprenör som familjen Hall, som med en rad entreprenörsbolag ser till att hålla skärgården med prima grus och sand, möjliggör transporter och håller öarna rena från sopor och fria från slam.
Familjen Hall består av Susanne och Björn, två hundar och en massa barn, närmare bestämt fem stycken. Men hur gick det egentligen till när familjen tog sitt pick och pack från Hemmesta för att i stället packa upp det på Lådna? Min gammelfarfar Arthur Österman flyttade hit som ettåring från Harö, så pappa var född och uppvuxen här, berättar Susanne på väg från ångbåtsbryggan till familjens varma kök. Sedan gick det som det brukar. Susannes pappa fick jobb på fastlandet och flyttade i land där han bildade familj. Men det hindrade inte Susanne och hennes bror att tillbringa både helger och lov på Lådna. För 14 år sedan valde Susannes föräldrar att flytta tillbaka till Lådna. Samtidigt bodde Björn och Susanne i Skevik på Värmdölandet där de jobbade tillsammans på Bellmans åkeri.
– Jag har alltid tyckt om båtar och skärgård, har alltid varit på sjön under semestrarna och hade drömt om att flytta till skärgården, säger Björn som alltid har bott sjönära.
– Jag sa alltid att när jag fyllde 50 skulle jag flytta ut i skärgården, skaffa mig en gammal färja och bara puttra omkring, fortsätter han. Nu blev det inte riktigt så. I juni fyller nämligen Björn 51, så han var betydligt snabbare i handling än i tanke. År 2002 fick han nämligen frågan om han var intresserad att köra sopor i Värmdöskärgården.
– Vi bodde ännu i Skevik då, men jag tänkte att jag kan ju alltid räkna på det, säger han och skrattar. 
Björn fick uppdraget, men ett problem återstod, han ingen båt att köra soporna med: – Det blev lite bråttom, men det tog fem månader sen hade vi startat upp allt, säger han. Då var han stolt ägare till Bettan II, en liten färja som föll Björn i smaken direkt:
– Men hon var alldeles för liten, så vi började köra men fortsatte leta. Snart hittade han även Obelix, en rejäl färja som ingen som någonsin har varit i skärgården kan ha undgått. Nu återstod egentligen bara ett problem, Susanne och Björn bodde ännu kvar i Skevik:
– Vi ville gärna flytta ut, det kändes som en fördel att jobba och bo på samma ställe, säger Björn. Snart blev det konkreta planer av drömmarna, när de fick tillfälle att köpa en tomt på släktens Lådna. Och i november 2003, klockan halv tre på natten, anlände flyttlasset till ön. Att få med alla barnen, varav ett gemensamt barn, var inga problem:
– Vi frågade ungarna vad de ville, och alla ville flytta ut. Det har väl varit några tveksamheter ibland, men det har varit fort övergående, säger Susanne och Björn fyller i:
– Men det har varit ett jäkla skjutsande och hämtande, det är lite bökigare här i skärgården, men det går. När barnen kom i gymnasieåldern hyrde de en lägenhet i stan och fick klara sig själva. Idag jobbar tre av barnen, Tony, Emil och Philip i familjeföretaget Värmdö skärgårdstransporter. Lukas går ännu i skolan och Emelie har flyttat hemifrån.
– Barnen älskade alltid våra båtsemestrar, det pratar de ännu om, säger Susanne. Hon ångrar inte flytten och saknar inte fastlandet ett dugg:
– Det är så mycket måsten på fastlandet av både omgivningen och kompisar som styr ens intressen. Här sysselsätter barnen sig själv på ett annat sätt, de utvecklar andra intressen när de bor i skärgården, här finns massor att göra för barn, fortsätter Susanne. Jämfört med skolorna i Gustavsberg och Ingarö, som barnen gått i, är skolan på Svartsö fantastisk tycker hon:
– Det är bättre kvalitet på undervisningen härute, det märks på ungarnas intresse att gå till skolan. På fastlandet kunde de skolka, men det gick inte här, då märkte skolbåtsföraren det, säger hon och skrattar. 
Värmdö skärgårdstransporter började med Bettan och Obelix och körde sopor åt Sita i flera år. I dag har bolaget fem färjor, två mindre transportbåtar liksom en del gräv- och lastmaskiner. 2007 utökades verksamheten med slamtömning ur brunnar i Vaxholm och Värmdö.
– Slamtömningen upptar en stor dela av verksamheten under sommarhalvåret, övrig tid har vi mycket transportuppdrag åt fritidsboende, vi gör badstränder, gräver ner avlopp, gräver grunder, snyggar till tomter, allt möjligt entreprenadjobb, förklarar Björn. Företaget har elva anställda på helår, och ytterligare cirka fem personer som hoppar in mellan juni-september. En specialisering som har skett på senare år är transporter av monteringsfärdiga hus till skärgården, en knepig uppgift många gånger. Men sju Hall:ar på Lådna räckte inte. För sex år sedan utökades klanen när Björns bror Teddy med fru och tre barn flyttade till ön.
– Det var en fruktansvärd tillgång, både socialt och arbetsmässigt, det är himla kul att jobba med familjen. Visst kan det bli slitningar, men det brukar lösa sig, säger Björn. Men fler i bolaget har inneburit att man måste ha fler uppdrag:
– Så nu kör vi slam även i Norrtälje, Tyresö, Österåker och Lidingö för att kunna hålla alla med jobb, fortsätter Björn. Kontoret finns i Susannes och Björns hem och de anställda kommer från öarna runtomkring. Även om uppdragen är få så här års betyder det dock inte att det är stiltje på färjorna. Eftersom sommarsäsongen är så intensiv så förskjuts både möten, underhåll av fartyg liksom arbetsplanering till vinterhalvåret.
– Men vi försöker ha lite semester på vintern också, säger Susanne. Men det är inte bara jobbet som tar tid på sommaren. Det är nämligen då tävlingarna i svävarsporten hålls. För några år sedan fick nämligen familjen, eller åtminstone stora delar av den, blodad tand för att tävla i den svävande motorsporten. Sedan dess har familjen byggt egna svävare och tävlat i de stora mästerskapen. Björn tog EM-guld 2011, Tony tog silver samma år medan Emil tog brons och Lukas guld i sina respektive klasser. 2012 blev Lukas både världsmästare och Europamästare.
– Det är kul, det är sådan gemenskap på tävlingarna, alla är som en stor familj oavsett nationalitet, säger Susanne. Att familjen rönt sådana framgångar förklarar Björn:
– Vi kör med bra grejer, sedan är vi duktiga på att köra och tränar mycket. Och så har vi motor i blodet, man måste ha motorkänsla. Familjens två hundar börjar bli promenadsugna och vi reser oss från kaffebordet för en tur runt ön. Vi passerar en massa fordon, som båtar, svävare, trailers och till och med en husbil. En ovanlig syn på en skärgårdsö, men förstås inget problem för den som äger flera egna färjor.
– Från början hade vi inte tänkt expandera så mycket, men det har gått av sig självt, säger Björn och berättar om evinnerliga sommarkvällar med så mycket jobb att familjen sällan hinner äta middag ihop. Men Susanne ångrar inte flytten:
– Nej inte alls. Något av det bästa är att vi har kunnat skaffa hundarna. Jag kan bara gå ut i skogen och plocka svamp eller sparka på kottar, det är fantastiskt. Visst jobbar vi mycket, men det blir inte samma hysteriska hets med tunnelbana, folk som stressar och en massa trafik. Björn håller med och fyller i: – Man har på något sätt fler timmar på dygnet härute. Jag har faktiskt utvecklat nya intressen sedan vi flyttade ut, som jakt och svävare. På fastlandet hade jag ingenting, förutom mitt båtintresse. Man ska våga ta steget, även om det är stort, säger han medan vi passerar den långa rader med färjor i viken:
– Sedan krävs det ett jäkla nötande, man får jobba på och inte vara rädd att jobba 20 timmar per dygn.