KRÖNIKA. När utredningen om Estonia tog ny fart förra året fick jag en plötslig insikt. Det var någon som sa att det ändå är konstigt att man inte kan bärga fartyget. För om man skulle ställa det på högkant på havets botten där det ligger, så skulle över halva skeppet sticka upp ovanför ytan. Djupare än så är det inte.
Det kändes helt absurt. Innan dess hade jag, med någon sorts vag och naiv tankeparallell till Titanic, föreställt mig att vraket försvunnit ner i evigheten och såklart var omöjligt att bärga. Titanic ligger dock som bekant på 4 000 meters djup, och att ställa det på högkant skulle göra varken från eller till.
I jämförelse med världshaven är Östersjön en tunn fjösig vattenspegel med ett medeldjup på runt 55 meter. Som referens ligger Medelhavets på 1 500 och Atlantens på drygt 3 500 meter. Vi bor vid en plaskdamm, med andra ord.
Ändå är vårt innanhav världens vraktätaste hav. Att vi sysslat intensivt med handelssjöfart genom historien, i kombination med grynniga skärgårdar och att miljön under ytan bevarar gamla träskepp synnerligen väl har gjort att i runda slängar 100 000 vraklämningar beräknas ligga och lura på botten, många hyfsat intakta. Nackhåren reser sig när jag tänker på den veritabla skeppskyrkogård som döljer sig bara några futtiga meter under mig där jag glider fram i min segelbåt, eller när jag ger mig ut på en simtur i skärgården.
Endast en bråkdel är dock utforskade, och när det görs är det vanligtvis bara marinarkeologer och sportdykare som har förmånen att få ta del av dessa spektakulära fynd. Att lyfta upp dem är dyrt och omständigt, och allra bäst bevaras de om de får ligga kvar.
Men med modern teknik görs det nu satsningar för att även vanligt folk ska få upp ögonen för kulturarvet under ytan. Det nya museet Vrak som öppnade häromveckan gör en insats för just detta, och ser Östersjön snarast som ett förlängt magasin för sina museiföremål.
Vraks marinarkeologer håller just nu på att utforska Osmundvraket utanför Dalarö, som du kan läsa om längre fram i veckans tidning. Vraket upptäcktes så sent som 2017 och är ett unikt stycke 1500-talshistoria, till stora delar intakt på havets botten. Genom livesändningar på Facebook direkt från arbetspontonen får nu allmänheten ta del av fynden när de kommer helt färska från utgrävningen, och ställa frågor till arkeologerna i takt med att de själva upptäcker vad som döljer sig under dyn.
Sociala medier när de är som allra bäst.
