Lagom till påsk lammas det för fullt och årets kalvar tar sina första vingliga steg. Hönsen värper, det spirar i växthuset och en och annan turist börjar dyka upp. Det är en hektisk tid på Östanviks gård – men de största svårigheterna har man med mänskliga påfund.
Att äta påsklamm är en importerad sed som inte har mycket med svenska förhållanden att göra. Så här års föds lammen, som slaktas först i höst.
– Vill man äta påsklamm från skärgården går det bra med fryst lamm, säger Camilla Strandman som tillsammans med Albert Mattsson driver Östanviks gård på Nämdö.
Visserligen går det att föda upp lamm som föds i december och slaktas till påsk, men det kräver stora inomhusutrymmen; svenska påsklamm har som regel inte tagit ett steg utomhus. Och eftersom de inte kan äta gräs föds de upp på stora mängder kraftfoder, som görs på spannmål.
– Vi har som princip att bara ha djur som kan leva på vad marken här ger och den ger vall och bete, vi odlar inte spannmål. Och så tycker jag inte att man ska föda upp djur på kraftfoder, säger Camilla.
När Skärgården är på besök har knappt hälften av de 63 tackorna lammat. De tackor som fött har fått egna boxar där de i lugn och ro kan bekanta sig med sina telningar. Detta eftersom de tackor som ännu inte lammat ibland har för vana att stjäla andras ungar. Men när de sen får egna så struntar de i dem.
Våren är en hektisk tid på gården och det är inte bara i fårhuset som det är full fart.
– Mellan passen i fårhuset gäller det att försöka så lite. Först i växthuset och sen på friland.
I det mindre, uppvärmda växthuset, spirar just nu tomatplantor, broccoli, olika sorters kål och purjolök. I lagården har sex av de åtta korna kalvat och de fem ungtjurarna liksom de fyra kvigorna väntar på att det ska bli 1 maj. Då släpps de – och tjuren Figaro, bördig från Lådna – ut på bete.
Innan dess ska alla stängsel vara lagade, ett återkommande arbete om vårarna.
– Speciellt de som går ut i vattnet, dem är det mycket jobb med, säger Camilla och berättar att det är älgen som står för många av skadorna på stängslen.
Östanviks gård ägs av Skärgårdsstiftelsen och Camilla och Albert är arrendatorer. Marken man brukar är utspridd på sju olika öar; förutom Nämdö även Bullerö, Rågskär, Boskapsö, Grönskär (ej att förväxla med Grönskär öster om Sandhamn, med stenfyren), Jungfruskär och Mörtö; totalt handlar det om 230 hektar. Det mesta är betesmark, men här finns även åkermark. Förutom att de odlar grönsaker och potatis bärgar de hö och ensilage från åkrarna, som Albert så här års gödslar med dynga. Att vara självförsörjande på grovfoder är en förutsättning för att få det att gå runt; transportkostnaderna gör det alldeles för dyrt att köpa in foder.
– Grovfodret får inte ta slut, slår Camilla fast.
Ytterligare en förutsättning för att få en så småskalig gård som denna att gå runt är egenförsäljning; det är enda chansen att få hyfsat betalt för produkterna. Men det är en verksamhet som blivit allt krångligare genom åren.
– Regelverket har blivit så komplext, suckar Camilla och drar ett exempel:
I gårdsbutiken säljer man förutom gårdens kött, grönsaker och ägg även andra närproducerade varor; bland annat fisk från Anders Jansson i Björkösund.
– Alla vet vem fiskaren är och varifrån fisken kommer. Färskare fisk kan de inte få, med full koll på var den kommer ifrån.
Om Anders Jansson säljer fisken direkt från sin båt, opaketerad, så är allt frid och fröjd. Men så fort fisken läggs i en plastpåse och hamnar i gårdsbutikens kyldisk kräver kommunens inspektörer att det ska sitta en etikett på varje förpackning där det står att fisken är fångad i Nordostatlanten. Det är nämligen den officiella beteckningen på den fångstzon som skärgården tillhör. Dessutom ska nettovikten specificeras och sista förbrukningsdag anges. Och det är viktigt att datumsiffrorna skrivs i rätt ordning, annars blir det böter. Att det sitter en skylt på väggen ovanför fisken som berättar att det är Anders Jansson som fångat fisken, i vattnen kring Ornö, hjälper inte. Lika lite som att det duger att fisken vägs manuellt när kunden köper den.
– Vi har fått ett löpande vite på 5 000 kronor för att vi uppfört oss oredligt mot konsument.
Att väga och ta fram etiketter innebär ett merarbete och merkostnad som känns helt onödig; i butiken får kunderna veta i detalj varifrån maten kommer. Det är ofta det som är skälet till att de väljer att handla där.
– Vi säljer ju över disk.
Kommunens inspektörer stödjer sig förstås på regelverket men enligt Camilla – som har goda kontakter inom såväl Skärgårdarnas riksförbund som Lantbrukarnas dito – är Värmdö kommun ökänt för att vara orimligt noggrann.
– Vi har känt ett sånt motstånd från Värmdö kommun. Det gör alla som jobbar med småskalig verksamhet här.
Bara de fasta inspektionsavgifterna kostar dem numera 3 000 kronor om året, vilket är mycket pengar för en så småskalig verksamhet.
– Allt sånt här sammantaget gör att det blir orimligt.
Hur det blir med fiskförsäljningen i sommar är oklart.
– Vi hoppas att vi ska kunna sälja fisk, men vi vet inte.
Inför påsken lovar hon dock att butiken ska vara påfylld med vårens första glass och inte minst ägg från de 150 hönorna. Så här års börjar besökare åter att hitta ut till ön och under påsken kommer det att vara folk i den lilla uthyrningsstugan. Och även om livsmedelsinspektörerna gör tillvaron onödigt krånglig så finns det ljuspunkter: häromveckan kom beskedet från regeringen att man tänkt om och beslutat sig för att låta de speciella stöden för mosaikbetesmarker och slåtter och bete på avlägsna öar vara kvar. Särskilt det sistnämnda stödet är oerhört betydelsefullt för många skärgårdsbönder, men enligt tidigare besked skulle det inte kunna sökas i år. Framtiden såg oviss ut. Men efter hårt lobbyarbete från bland andra Skärgårdarnas riksförbund ändrade sig regeringen och meddelade att stöden blir kvar och kommer vara möjliga att söka även i år.
– För oss betyder det att vi får 86 000 kronor även i år. Det är ganska avgörande för att få det att gå runt.
Stöden finns för att kompensera skärgårdsbönderna för de merkostnader man har för att transportera djur, maskiner och foder mellan öarna. De speciella omständigheterna i skärgården innebär även att ö-bönder inte kan dela på de maskiner som behövs utan måste ha sina egna. Dessutom bör man kunna laga dem själv, att forsla in dem till en reparatör på fastlandet blir alldeles för dyrt.
– Allt blir mer än dubbelt så dyrt.
Nu är nästa mål att förändra definitionen av betesmark; enligt EU:s regelverk är det bara 100 av gårdens 200 hektar betesmark som räknas som betesmark. Trots att det går djur som lever och växer till sig även på de övriga 100 hektaren. Djur som så småningom blir till prima och riktigt närproducerad mat.
– Här brukar vi säga att vi äter bara djur som vi känner, vid namn.