KRÖNIKA. Österåker är “möjligheternas skärgårdskommun” – det skriver man stolt på sin hemsida och denna ambitiösa målsättning återfinns också längst ner i varje mejl sänt från en kommunmedarbetare.
Men för många av Ingmarsös föräldrar känns orden just nu som ett hån. De har kämpat länge för att få till en säker skolväg för sina små barn som idag får klara sig själva när de väntar på båten i regn, rusk och beckmörker. Eftersom skolan ligger på en ö i en angränsande kommun så nekas de skolskjuts, och ledsagningen till och från bryggan har dragits in. Alternativet att själva följa barnen till skolan varje dag skulle innebära att dessa föräldrar i praktiken skulle behöva sluta förvärvsarbeta.
Här måste man tänka längre än näsan räcker. För om det inte går för dessa förvärvsarbetande småbarnsföräldrar att få vardagen att gå ihop kan de inte längre bo kvar på sin ö. Då försvinner även bageriet, lantbruket, Coop-affären, krogen, förskolan, biblioteket och hemtjänsten. Allt som gör ön levande, som gör att Ingmarsö sticker ut på ett positivt sätt i befolkningsstatistiken och som möjliggör för såväl bofasta som besökare att vistas i skärgården, riskeras.
Region Stockholm, som just gått ut med att man gärna vill förlänga besökssäsongen i skärgården, säger att skolfrågor är kommunernas ansvar. Kommunerna i sin tur säger att sträckan mellan hem och skola är föräldrarnas ansvar. Frågan har blivit en het potatis som bollas från knä till knä för att den är för svår att ta i.
Men även om den är svår, så är den knappast olöslig. Och är den ens särskilt svår? Svårare saker har väl klarats av? Men nyckeln är samarbete, och att man har en förståelse för att skärgårdsfrågor kanske ibland behöver hanteras utanför gängse ramar. Det är fullt rimligt att inte varje ö kan hållas med en egen skola, eller förskola för den delen. Det är det heller ingen som kräver. Men när man nu faktiskt har bra ö-skolor, som fungerar att samsas om tvärs kommungränserna – ska det då falla på att det inte går att ta sig dit och hem på ett säkert sätt?
Med jämna mellanrum kliar sig region- och kommunpolitiker i huvudet och funderar på hur man ska uppnå den så hett eftertraktade “levande skärgården”. Nå. Här finns nu ett ypperligt tillfälle för samtliga som har med frågan att göra att steppa upp och lösa problemet, inte bara bolla den vidare. För hur var det nu igen med ”möjligheter”?
