Tälja i trä, göra upp eld, slå läger och tyda tecken i naturen. Under en heldag på Stora Löknäsholmen är vi fyra barnfamiljer som får lära oss vad bushcraft handlar om. Sedan pandemins start har kurserna lockat många som längtar efter att få komma närmare naturen och skaffa sig mer kunskap om vildmarkslivet.
Det är ett uppdrag som till en början känns omöjligt. Utan tändare eller tändstickor, hur sjutton ska vi klara att få fyr på den lilla högen av torrt ris och björkved som vi samlat ihop? Tim, åtta år, och Gabriel 13, är de som lyckas snabbast. Med hjälp av kniv och eldstål tänds till slut en liten flamma som växer sig allt starkare. Det brinner! Lyckan är total. Och det dröjer inte länge innan även de andra grupperna har skapat sig en brasa. Av vår guide Jonas Eriksson får vi lära oss vilka träslag som brinner bäst och att det gäller att använda rätt virke i rätt tid. Han visar hur vi bygger upp en stjärneld, en stockeld och en pagodeld. Hur vi batongar ved och använder kniv och yxa. Föräldrar och barn lyssnar uppmärksamt och fascinerat. En låda full med knivar är en dröm för en stadsunge och för några timmar har allt vad mobiler och ipads heter glömts bort. Jonas Eriksson demonstrerar för barnen hur man hanterar eggverktygen.
– När du går runt med kniven ska du alltid ha den i fodralet och inte hålla den framför dig ifall du ramlar. Och tälj så här, bort från kroppen, så att du inte skadar dig.
Vi befinner oss på Stora Löknäsholmen, en öde ö som Jonas Eriksson och hans eventföretag Northern Hemisphere arrenderat sedan 2003. Här anordnas allt från överlevnadskurser till teambuildingaktiviteter som klättring, höghöjdsbana, bastubad och kajakpaddling. Vid samlingsplatsen vid vattnet har Jonas ställt upp bänkar med renskinn som underlag där han håller lektioner i vildmarkskunskap. I vanliga fall vänder han sig främst till företag, men under pandemin har han blivit tvungen att tänka om och inrikta sig mer mot privatpersoner. För ett par år sedan la han till bushcraft i konceptet, som han vill särskilja från begreppet överlevnad.
– När man nämner ordet överlevnad tror folk direkt att man inte får någon mat eller att man ska sova under bar himmel. Skillnaden mellan överlevnad och bushcraft är att en överlevnadssituation vill du ta dig ifrån, medan en bushcraftsituation har du frivilligt valt att vara i. Men båda bygger på en uråldrig kunskap från naturbefolkningarna. Den moderna överlevnadskunskapen är främst utvecklad av militären runt om i världen, berättar Jonas Eriksson.
Han tycker att det blivit tydligt under pandemin att människors önskan att vara ute i naturen har ökat, och med det även en vilja att tillskansa sig mer kunskap.
– Våra förfäder har funnits i 350 000 generationer och människan har levt i samklang med naturen 99,99 procent av tiden. Det är de senaste 50-60 åren som kunskapen har gått förlorad. En del har ju gjort lumpen, och där lär man sig mycket, men yngre generationer har ju inte gjort den. Och även om man kan läsa sig till mycket kunskap idag är erfarenheten absolut viktigast, att du ser till att vistas ute i skog och mark. Det är så du lär dig att handskas med den, säger Jonas Eriksson.
Vi ger oss ut på strövtåg över den lilla bergiga ön, som endast är bebodd av vilda djur. Hur kan vi lokalisera väderstrecken utan att ha tillgång till kompass? Det gäller att leta tecken i naturen – åt vilket håll trädgrenarna sträcker sig, hur mossan och lavarna växer och var solen går upp och ner. I en solig sluttning stannar vi till och betraktar en myrstack som kryllar av liv. Vi får veta att myrorna ofta bygger sina stackar på södersidan.
– Vill ni smaka? Myror innehåller massor av proteiner, så om ni inte har någon annan mat kan man äta dem för att överleva. Men de smakar lite surt, säger Jonas Eriksson glatt. Barnen ser dock lika skeptiska ut som Mowgli.
Vi har blivit uppdelade i grupper och ska nu leta efter en bra plats för att slå upp ett läger. Den ska vara en bit från vattnet, i lä för vinden, och gärna på platt mark. Med oss har vi snöre och presenning till tältet, som ska sättas upp mellan två träd med hjälp av tältpinnarna vi tidigare täljt.
Paulo Sebastiao och dottern Olivia, sju år, engagerar sig entusiastiskt i arbetet. De bor i Midsommarkransen och hittade information om eventet i en lokal Facebookgrupp.
– Vi tyckte att det lät spännande. Jag vet inte om det har med åldern att göra, men det märks att Olivia har blivit allt mer intresserad av naturen. Det är bra att få de här kunskaperna. Även om man bara ska tända en kamin hemma, så gäller ju samma principer, säger Paulo Sebastiao.
Är ni mycket ute i naturen annars?
– Nej, men det här året har det blivit allt mer. Man träffar ju vänner ute oftare, så det har blivit många matlagningstillfällen utomhus. Enklare grejer som att grilla korv och ha med sig en termos. Jag tror att det är många som återupptäckt naturen i år. Det är kul, säger han.
Det börjar lida mot sen eftermiddag och det är dags för en sista samling med fika vid bänkarna. Till barnens (och en del vuxnas) stora glädje ska vi grilla marshmallows och medan vi får våra kickar av socker och koffein går Jonas Eriksson igenom vad vi har lärt oss under dagen. En sista sak som han vill att vi tar med oss är att alltid lämna färdmeddelanden när man ska ge sig ut i naturen och han berättar om olika sätt att nödsignalera. Färskt granris brinner till exempel bra och bildar mycket rök.
– Räddningstjänsten är jätteduktiga på att upptäcka minsta avvikelse, de kan på flera mils avstånd se en rökpelare som går upp. Har man en liten spegel eller ett knivblad kan man reflektera det mot solen. Om man tappar en paddel på kajakturen och driver ut till havs, kan man tända en eld på vattnet med olja eller bensin om man har tillgång till det.
Att bushcraft handlar mer om kunskap än om utrustning stämmer säkert, men det verkar onekligen praktiskt att även stoppa ner några användbara verktyg i ryggsäcken.