KRÖNIKA. Så sent som förra året fick landets alla hushåll statens broschyr ”Om krisen eller kriget kommer” i sina brevlådor. I den upplystes om såväl myndigheters som enskildas ansvar vid ett krisläge. Häftet är också späckat med handfasta tips om hur man klarar livhanken i svåra situationer.
När det gäller extrema väderförhållanden är skärgårdsbor mer rutinerade än många andra. Återkommande strömavbrott, oväder, och förrädiska isar hör till vardagen varför bränsle, konserver och basvaror alltid brukar finnas i lager. Med andra ord har dessa medborgare tagit det enskilda ansvar som broschyren efterlyser. Frågan är om även samhället lyckades leva upp till sina förpliktelser när Alfrida hemsökte oss.
Ovädrets ursinniga framfart, med närmare 40 m/s, skövlade 500 000 kubikmeter skog och på sina håll måste nu ett helt nytt elnät byggas. Bland annat Fejan, Björkö, Stora Enskär, och Tjockö kommer fortfarande att vara utan ström till nästa vecka men knappast någon förväntar sig att Vattenfall ska mäkta att åtgärda de omfattande skadorna i en handvändning.
Däremot finns anledning att fundera över om inte telekommunikationerna, kan, och bör, säkras på ett bättre sätt i framtiden. På dagens debattsida beskriver makarna Frändegård hur de, och andra boende, på en ö i norra skärgården var utan kontakt med omvärlden i 30 timmar sedan telefonerna blivit utslagna. Det finns långt fler, och värre, exempel från hela skärgården på sådana problem.
När elen fallerar kickar mobilmasternas reservbatterier igång men efter bara ett fåtal timmar tar de slut. I Nämdöskärgården lyckades operatören Tele2 häva problemet efter några dygn med hjälp av ett dieseldrivet elverk men på många andra platser fortsatte masterna att vara stendöda. Det saknas tuffa regler kring vilken reservkraft som mobilmasterna ska utrustas med och kanske är det dags att skärpa de kraven nu.
Det är olustigt att inte kunna få kontakt med omvärlden och det ställer till problem för de som har ett jobb att sköta men framförallt är utslagna telefoner en säkerhetsrisk. När en eldsvåda bryter ut eller om någon blir akut sjuk går det inte att vänta i flera dygn eller ens några timmar.
På 1970-talet när vi i familjen stack ut i ytterskärgården var vi avskurna från omvärlden från det att vi lämnade fastlandsbryggan tills vi förtöjde vid den igen. Om en olycka hänt på utresan hade det tagit upp till en vecka innan någon ens saknat oss. Att förutsättningarna idag, om än beroende på ett kraftigt oväder, är de samma är ovärdigt vårt moderna samhälle.
Tidigare fanns fasta hjälptelefoner utplacerade på strategiska platser runt om på öarna. Vad hindrar att det systemet återinförs och byggs ut?
Och du som ännu inte följt råden i ”Om krisen och kriget kommer” bör göra läxan omgående. För det är inte en fråga om nästa storm kommer, utan när, den kommer.