KRÖNIKA. I stort sett varje sommar sedan mina tidiga tonår har jag och mina vänner seglat i Stockholms skärgård. Vi har dragit ihop en eskader om tre-fyra båtar och gett oss ut en vecka eller så. En sommar är liksom inte riktigt en sommar utan denna segling. Efter nu drygt 20 års kryssande fram och tillbaka över Kanholmsfjärden funderar jag på vad som förändrats över tiden, från en seglares perspektiv.
Då seglade vi öppna Avantijollar. Det regnade in genom kapellet som vi sov under och den pyttelilla förpiken var alltid maximalt stuvad med packning. Nu har jollen uppgraderats till en RJ85:a med riktig ruff, men vi är likväl alltid minst i viken. Segelbåtarna i skärgården har svällt med åren. Skönt när åskan går, men också förtretligt när man som småbåt kläms in mellan höga fribord på var sida.
Då levde vi på burkskinka och skorpor, och det godaste som fanns var spaghetti med tomatsås när man kall och blöt kom i hamn framåt kvällen. Det första genombrottet kom när vi upptäckte den lilla Omniaugnen som vi kunde baka croissanter på spritköket med, och sedan dess har de gastronomiska framstegen avlöst varandra. Nu levereras det färska matkassar till vilken naturhamn man än råkar befinna sig i, och det kryllar dessutom av sjökrogar, pizza-båtar och öbagerier runt om i skärgården.
Då gick vi upp tidigt och seglade till sen kväll, oavsett väder. Kuling, dimma, stiltje eller ösregn spelade ingen roll, det var bara att dra på sjöstället och ge sig iväg. Nu ligger vi och drar oss länge, och regnar det stannar vi gärna i samma hamn en natt till, eller tar en högst symbolisk tur till viken bredvid.
Då var sjökorten och sjöväderrapporten våra bästa vänner. Andaktsfullt ställdes radion in på P1 och öronen spetsades för att inte missa ”norra östersjön, ålandshav och skärgårdshavet”, vilket man ändå alltid gjorde. Sa de nordväst? Eller nordost? Var det 6-8 m/s? Nu är närmaste väderprognos aldrig längre än en ipadtryckning bort och sjökorten likaså. Väderrapporten lyssnar vi ändå fortfarande på, men mest av ceremoniella skäl.
Då bunkrade vi tjugolappar i veckor i förväg. I år har vi upptäckt att bastun vid Ostholmen tar swish!
En del i förändringen har ju såklart att göra med att vi blivit äldre och mer köpstarka. En annan med att den tekniska utvecklingen gått framåt. Det är alltid lätt att tycka att saker var bättre förr. Speciellt när man ser dem genom ett nostalgiskt filter. Jag tycker nog inte att våra
eskadrar var bättre förr, men jag skulle aldrig velat vara utan dem. Jag hade nog aldrig uppskattat den bekvämlighet som omger skärgårdsseglarna idag om jag inte fostrats under lite mer spartanska omständigheter.
Jag håller nu tummarna att vi kommer fortsätta segla eskader i minst 20 år till. Och att vi under tiden inte blir så bekväma att vi helt tar udden av äventyret.