KRÖNIKA.
Förra året släppte Folkhälsomyndigheten en rapport om ensamhet. Av den framgick att de som känner sig ensammast i samhället åldersmässigt är äldre och unga vuxna. Till följd av rapporten vill nu forskare vid Göteborgsuniversitet i samarbete med skärgårdarnas riksförbund titta närmare på hur det ser ut med ensamheten på öar, då det är belagt att gemenskapen där är starkare än samhället i övrigt. Jag gör en liten ”runtringning” till folk mellan 68 och 88 i olika delar av skärgården. Jag får inte tag på någon som upplever sig direkt ensam och övergiven. Men den första jag pratar med berättar något intressant. Något som kommer att utlösa en rad funderingar hos mig och som färgar alla andra samtal. Han berättar att det var vanligt förr att man hade en stol i hallen. Den stod där ifall någon spontant kom förbi och knackade på, ofta i ett ärende, något man behövde låna eller ville ha hjälp med. Från stolen i hallen utvecklade det sig ofta till en kopp kaffe i köket. En pratstund om annat än ärendet i sig. Alla jag pratar med stämmer in i att det är ett fenomen som inte längre finns. I alla fall inte i en utsträckning som är jämförbar med hur det var och att man saknar det. Vad beror det på? Vad var det som hände med stolen i hallen och de spontana påhälsningarna? Kan det vara internet och sociala medier? Nu behöver man inte längre gå förbi och fråga någon som har särskilda kunskaper i ett eller annat eller kan tänkas ha något man behöver låna. Man googlar fram svaret på det man inte vet eller lägger ut en förfrågan i ö-gruppen på FB om det är något man behöver låna. Sedan går man direkt till den som har det och de ”onödiga” besöken uteblir. Det är ju väldigt effektivt, men har effektiviteten förintat nöjet till fördel för nyttan?
Fast nu gick man ju inte från ingenting till sociala medier. Telefonen fanns ju innan dess och lyckades samexistera med de spontana besöken. Dem jag pratar med uppger att de använder sociala medier och internet och har glädje av det. Men det är inte ett alternativ till ett levande sällskap och man interagerar inte med folk där på samma sätt som när någon ringer och man pratar två människor emellan. Det som framkommer i samtalen talar både för och emot min tes och jag lyckas inte ringa in vad som ligger bakom fenomenets död. Då kommer jag på att jag borde fråga AI. Det tar några sekunder. Förslagen från AI går faktiskt i linje med det jag stött och blött i ett par timmars telefonsamtal med öbor. Men det som står på skärmen känns tomt, platt och innehållslöst. Det är inte en upplevelse. Det är bara svar, ljusår från de givande samtalen.
