Trots decennier av åtgärder för att rädda de hotade fiskbestånden i Östersjön har resultaten uteblivit. En ny policyanalys från Stockholms universitets Östersjöcentrum slår fast att ålfisket i Sverige måste stoppas helt, medan en parallell studie från Tyskland visar att EU:s förvaltning av torsk, sill och skarpsill under lång tid har präglats av systematiska fel och kortsiktiga beslut.
Den europeiska ålen är en av världens mest hotade fiskarter. Rekryteringen – antalet unga ålar som når Europas kuster – har minskat med 99 procent i Nordsjöområdet sedan 1970-talet. Nya analyser av oberoende trålundersökningar visar nu en kraftig nedgång även av vuxna ålar i norra Europas kustvatten.
– Varje nu levande ål bör ses som viktig tills dess en återhämtning kan fastställas, säger Henrik Svedäng, forskare vid Östersjöcentrum och vetenskaplig samordnare vid Havsmiljöinstitutet.
Trots att Ices (Internationella havsforskningsrådet) sedan länge rekommenderat totalstopp för ålfisket, tillåts det fortsätta i Sverige. Under 2023 fångades cirka 175 ton ål, motsvarande runt 175 000 individer, varav mer än hälften längs ostkusten där ålarna annars haft chans att vandra mot Sargassohavet för att leka.
Den svenska ålförvaltningsplanen revideras just nu, men det aktuella förslaget innehåller inga nya begränsningar av fisket. I stället hoppas myndigheterna på att licensinnehavare frivilligt ska sluta. Östersjöcentrum riktar skarp kritik mot detta och menar att planen är otillräcklig.
– Politiken har misslyckats. Det är hög tid att Sverige följer Ices rådgivning och stoppar ålfisket helt, bortsett från en mindre kulturkvot för ålagillen, säger Henrik Svedäng.
Även andra kommersiella arter i Östersjön, som torsk, sill och skarpsill, är hårt drabbade. En studie ledd av forskaren Eva Papaioannou vid Geomar Helmholtz Centre for Ocean Research i Kiel visar hur EU:s förvaltning bidragit till kollapsen av västlig torsk mellan 2003 och 2022.
Problemet har varit en kedja av felaktiga beståndsprognoser, för högt satta kvoter och politiskt tryck från medlemsstaterna för att tillåta större fångster än vad bestånden tålt. Resultatet har blivit så kallade ”phantom recoveries”, där bestånden på papperet såg starkare ut än i verkligheten.
– Det fanns flera tillfällen då bestånden hade kunnat återhämta sig om fisketrycket minskats, men på grund av felaktiga prognoser och politiska beslut utnyttjades aldrig de möjligheterna, säger Eva Papaioannou.
Forskarna är eniga om att ”business as usual” inte kan fortsätta. För ålen krävs ett omedelbart stopp för fisket i svenska vatten. För torsken och de andra kommersiella arterna föreslås ett totalstopp tills bestånden visar tydliga tecken på återhämtning.
Både Svedäng och Papaioannou framhåller behovet av en mer försiktig, ekosystembaserad förvaltning som står fri från kortsiktiga nationella intressen. En lösning som lyfts är att skapa en oberoende institution med mandat att sätta vetenskapligt grundade fångstkvoter.
– Det är inte yrkesfiskarna som skurkarna här, de är offer för misslyckad förvaltning. För att rädda bestånden måste politikerna ta ansvar och låta vetenskapen styra, säger Eva Papaioannou.
