KRÖNIKA. Väddö i mitten av juli. Jag och min kompis Katarina är iförda våtdräkt, badmössa, simglasögon och något som kallas dolme – en flytdyna som hindrar benen från att sjunka vid crawl – hängande i ett snöre runt midjan. Idag ska vi prova swimrun för första gången tillsammans med vår vän Helene, ett rutinerat proffs som deltagit i otaliga tävlingar i skärgården, och vi är båda uppspelta och lite nervösa.
Förutsättningarna kunde varit bättre. Förutom att jag sovit dåligt, har taskig kondition och en vrickad fot, spökar ett gammalt diskbråck. Och kliar det inte lite oroväckande i halsen? Jag frågar Helene vad hon gör när hon känner sig krasslig inför ett lopp. ”Köper Strepsils och trycker i mig hela paketet, sen kör jag bara”, säger hon med ett garv. Några pjoskerier är med andra ord inte tillåtna.
Jag halkar försiktigt ner i vattnet – eller ”tantar i mig”, som Helene säger. Men ”hellre tant än trasig”, som är ett av hennes andra uttryck. Kylan biter i vaderna och vinden är snål. Ska det här ens föreställa sommar?
Att äventyra i naturen är inne. Skärgården lockar allt fler friluftsutövare och det anordnas massor av lopp på öarna: Ö till ö, One Water Race och nu senast Skärgårdsleden – Stockholm Archipelago Trail – som utsetts till en av världens främsta naturupplevelser av både National Geographic och Time. I fem frågor här intill intervjuar jag en kille som just nu simmar och paddlar hela leden i ett svep tillsammans med en kamrat. Mänskliga maskiner som pressar kropp och psyke till max och vi andra står bredvid och gapar: Hur pallar de?
Första simningen går över ett ganska snällt sund. Jag försöker crawla djupt som vi lärt oss, men utan att använda benen känns det mest som att jag ligger och plaskar. ”Sätt dolmen mellan låren!” hojtar Helene och i skrattattacken som följer sväljer jag en halvliter vatten. Till slut lyckas vi ändå ta oss över. Väl uppe på land småspringer vi genom blåbärssnår, över rotvältor och mossklädda berg. Swimrun utan tävling kallas safari – istället för att följa en snitslad bana fokuserar man enbart på naturupplevelsen. På andra sidan ön väntar ett nytt sund, som visar sig vara en desto större utmaning med frisk vind och stora vågor. Mina axlar värker, den förbenade dolmen glider ständigt upp till vattenytan och paniken kommer krypande. Jag förstår varför Helene sagt att man aldrig ska simma ensam.
Mirakulöst nog tar vi oss till slut ändå upp till land igen och hasar uppför klippan som klumpiga knubbsälar. ”Man känner att man lever”, skrattar Helene, och ja, det är onekligen sant. Nu återstår bara en sista löpning på land innan vi är i mål. Och vi kan konstatera att swimrun faktiskt är ett ganska härligt sätt att uppleva skärgården – även för oss totala nybörjare.
