KRÖNIKA. I förra veckan gav regeringen besked att man ska satsa 300 miljarder kronor för att rusta upp försvaret under kommande tio år – den största upprustningen sedan kalla krigets dagar, sa statsminister Ulf Kristersson. Samtidigt meddelar Amfibieregementet att övningsverksamheten kommer att öka kraftigt när man nu ska gå från att utbilda runt ett hundratal värnpliktiga per år till upp emot sex gånger så många.
Det är osedvanligt oroliga tider och det märks, i synnerhet här hos oss i skärgården. Under den senaste tiden har vi rapporterat om hur Anngret Andersson nu får lämna Torskär och verksamheten hon byggt upp där under det senaste kvartsseklet. Vi har berättat om hur båtklubbar på Gålö tvingas flytta, hur skärgårdsbyn Drömgården på Muskö gick i stöpet efter tio års detaljplanearbete, hur Solna Marin kickas ut ur sina lokaler på Rindö och om hur den planerade nationalparken i Nämdöskärgården bantas efter att Försvarsmakten tyckt till. Det kommer säkerligen bli fler, liknande rapporteringar framöver.
Är detta kul? Nej. Skulle man kunna tänka sig roligare saker att lägga 300 miljarder på än krig? Japp. Är det helt okej att känna besvikelse över att man inte längre kan få njuta av utsikten från Söderarms fyrtorn, eller plocka svamp i skogarna på Myttinge? Absolut.
Men rikta ilskan och frustrationen dit den hör hemma. Försvaret är till för att skydda oss och hålla vårt land fungerande, och upprustningen som nu görs, görs med syfte att det inte ska bli krig. Om det ändå skulle bli det, så vill i alla fall jag att de soldater som ska stå i frontlinjen och riskera sina egna liv för att rädda våra, har fått öva rejält innan.
“Det är ljudet av demokrati och frihet”, sa garnisonchef Patrik Berge på förra veckans skärgårdsråd på Berga, apropå de störningsmoment i form av bullrande helikoptrar, båttrafik och skjutövningar som nu ökar i intensitet. Jag tror att det kan hjälpa att försöka se det så.
Samtidigt måste Försvarsmakten förhålla sig till att de övar på skärgårdsbornas bakgård, bokstavligen. Att kommunicera tydligt, ta ansvar när man ställer till problem och att fortsätta anstränga sig för att störa såväl öbor som djur och natur så minimalt det bara går, kommer bli allt viktigare.
Vi har under lång tid haft lyxen att leva i fred och frihet. Att förändringen till något annat nu sker ganska snabbt och dramatiskt ökar risken för skav, och ställer höga krav på samexistens. Från allas håll.
