KRÖNIKA. Stockholms skärgård är ett av världens bästa resmål. Det slår den anrika tidskriften National Geographic fast i sin årligen återkommande topplista över de 25 platser runt om i världen som just nu är extra värda ett besök. Tillsammans med vulkaner på Antigua, korallrev i Indonesien och romerska ruiner i Tunisien kvalar alltså vårt lilla hörn av jordklotet in! Stort!
Beskedet väcker känslor runt om i skärgården, och i mig. Både glädje och stolthet, men också lite knörvel i magen, får jag erkänna. För vad händer med skärgården om turismen nu ökar explosionsartat? Blir det verkligen någon skjuts i kassan för öföretagarna eller försvinner pengarna till större aktörer på fastlandet, eller till och med utomlands? Kommer vi få stå ut med ännu mer bajspapper i skogen och söndergrillade berg? För handen på hjärtat – hur hållbar är egentligen naturturismen? Finns ens hållbar turism i praktiken? Vem ska tömma soporna? Vem har koll på detta egentligen? Är det någon som har koll?
Det känns lite som att en superkänd influencer med miljontals följare har uppmärksammat en helt vanlig vanlis, och nu måste vanlisen hantera följderna. National Geographic har blixtbelyst oss.
Turismfrågan är inte enkel. Den har dryftats, inte minst i denna tidning, åtskilliga gånger genom åren och skapar alltid diskussion. Varje gång slits jag själv mellan två hötappar. Den ena delen av mig vill skryta vitt och brett om skärgården, locka hit alla jag känner, se till att få ut dem under vinterhalvåret då många stadsbor tror att öarna på något märkligt vis raderas från kartan. Kom, vill jag säga, kom och upptäck den här säregna platsen så att ni förstår varför den måste bevaras. Kom och hjälp alla de här fantastiska människorna som driver verksamheter här att överleva. Bidra till att skolor hålls öppna, att kollektivtrafiken får finnas kvar, att det lyser i stugorna i novembermörkret.
Den andra delen vill hålla tyst. Bevara hemligheten. Vill inte att en käft till ska hitta ut, rubba lugnet och ha sönder den här bräckliga miljön.
Paradoxen kanske bara måste få finnas. De dubbla känslorna likaså. Möjligheter och utmaningar sida vid sida, där möjligheterna bara kan realiseras om oron och problemen också får luftas och ta plats.
Men det är lätt att stirra sig blind på problemen med turismen, och lätt att bli hemmablind. Kanske i synnerhet när det regnar i sidled, leran sipprar in genom stövelsömmarna och höstdiset ligger som en trött grå matta över öarna. Men vi bor och verkar faktiskt på en av världens vackraste och mest besöksvärda platser. Det är inte kattskit, och kanske värt att stanna upp och känna sig lite nöjd över ibland.
