Smideskonstnären Thomas Nowobilski lärde sig yrket från sin far och farfar i Polen. Nu bor han på Ljusterö och bygger skulpturer av gamla bilmotordelar, rostiga kättingar och uttjänta hästskor. Skärgården fick en titt i hans verkstad i Åkersberga.
Tung metalmusik på hög volym sipprar genom dörrarna till verkstaden. Inne i den lilla lokalen är det rökigt och ruffigt och osar av svedd metall och motorolja. Ett snirkligt räcke står lutat mot arbetsbänken och mitt på golvet tronar en manshög, iögonfallande skulptur av en tioarmad bläckfisk med långa tentakler av slingrande kedjor. Ett blanksvart öga stirrar från det tunga huvudet.
Här tillbringar den 33-årige Ljusteröbon Thomas Nowobilski merparten av sin vakna tid.
– Jag har öppet mellan 7-17, men är nog här minst 16 timmar varje dag. Även lördagar, och ibland söndagar också, berättar han.
Han är tredje generationens konstsmed och kommer ursprungligen från Polen. 2013 kom han till Sverige och har sedan dess jobbat med svetsning och smide på olika företag. För ett och ett halvt år sedan startade han sitt eget. Förutom att tillverka allt ifrån handsmidda grindar och räcken till hyllor, skjutdörrar och annan inredning på beställning jobbar han med sin konst; tavlor och skulpturer i industriell stil med inslag av naturelement, mänskliga former och fantasifulla detaljer.
– Jag har inte sett så många andra göra liknande grejer här i Sverige, där folk vill ha det mer minimalistiskt, skrattar han.
Därför skeppas många av konstverken idag till kunder i USA. När han samarbetade med den nederländska designern Brand van Egmond i Polen såldes en lampa till ingen mindre än Madonna.
På arbetsbänken ligger dagens projekt: en bockad stålplatta och några små runda metallkoppar. Det ska bli till en klädhängare i form av en trädstam med utskjutande svampar.
– Jag hämtar mycket inspiration från naturen. Ungefär 50-60 procent av alla skulpturer jag gör har någon koppling dit, berättar han och förklarar att han i huvudsak är självlärd hemma i sin fars verkstad i Polen.
– Mycket har jag lärt mig genom improvisation och experimenterande. Till exempel har jag nog tillverkat upp mot tusen löv, för att få till ett som blev perfekt. Nu vet jag hur man gör löv! Nästa grej blir att försöka bemästra svampar.
Thomas Nowobiliski jobbar i olika metaller som smidesjärn, rostfritt stål, mässing och koppar, men allra helst i stål.
– Det fina med stål är att om man hettar upp det så byter det färg. På så vis kan jag måla mina konstverk med värme, förklarar han och pekar på blålila skiftningar i metallen.
Mycket av materialet är återvunnet skrot som legat i diverse lador och som Thomas fått till skänks av grannar, kunder och bekanta. Till exempel delar av gamla bilar och motorer, kättingar, plåtbitar och rostiga hästskor.
– Får jag någon extra meter över när jag tillverkat ett räcke så kapar jag upp det i mindre delar och använder. Jag kastar ingenting.
Den egentillverkade ässjan drivs med gasol och når upp till en temperatur på 1 800 grader. Thomas Nowobilski petar in en hästsko som på några minuter blir rödglödgad och formbar. Efter några snabba bankanden och bockningar vid städet har den plötsligt transformerats till en liten knubbig fisk. Genom att titta på metallens färg avgör han när den svalnat tillräckligt för att kunna doppas ner i motorolja för att svärtas. Han plockar upp den ur det rykande oljebadet och håller den sen i sin härdade hand utan att bry sig nämnvärt om att den fortfarande är skållhet.
– När min fru lagar mat i ugnen kan jag ta ut plåtarna utan några handskar, skrattar han.
Förhoppningen är att snart kunna skaffa en verkstad närmare hemmet på Ljusterö. Dels för att slippa den tidskrävande pendlingen in till Åkersberga varje dag, men också för att den höga produktionstakten gjort att huset nu flödar över av konstverk.
– Jag skulle gärna ha ett hus i skogen och plats för att göra ännu större grejer, säger han och avslöjar att han dessutom har ett annat utrymmeskrävande intresse: enduro.
– Jag behöver också plats för mina motorcyklar. Men när jag nu jobbar så mycket finns knappt någon tid att köra…
En del av konstverken ger han bort till vänner. Annars säljs de på konst.se, en plattform på webben där svenska konstnärer kan skapa gallerier och sälja originalverk.
Vad kostar då till exempel denna bläckfisk?
– Ingen aning! Den är inte klar än. Om den blir snygg så blir den nog dyr. Men om den blir skitdålig så kanske jag bygger om den till något annat. Den ser bra ut just nu, men jag är inte helt nöjd än, säger han och fortsätter:
– Men så är det, ibland tjänar man pengar och ibland tjänar man inga pengar. Det är roligt ändå.
Vad är roligast med det du gör?
– Jag vet inte, men jag älskar det. Min pappa var smed och farfar var smed, och jag har jobbat med detta hela livet så det är det enda jag känner till. Jag kan ingenting om att renovera hus eller blanda betong, men försöker bli 110 procent proffs på stål.
Ska din egen son också gå i samma fotspår?
– Ja! Han är elva år och hjälper mig ibland på helgerna. Han är ganska duktig faktiskt. Annars får jag väl skaffa ett barn till!