Fåordig galjonsfigur för en svunnen skärgårdsepok, en vännernas vän och ett levande sjökort med stort socialt nätverk. En berättelse i två delar.
Del 1: Innan valsen
Karl von Schevens namn ger associationer till sommar, sol och skärgård men han föddes mitt i vintern den 16 januari 1871 – för 150 år sedan. Men varför skriva om honom? Det har gjorts förr, vad kan jag tillföra som inte träffat honom? Han var min farfars far och gick bort elva år innan jag föddes. Men det är något som gör att jag vill ta reda på mer. Minnesord ger kanske en förskönande bild av en bortgången men i otaliga tidningsurklipp från våren 1954 då Karl gick bort läser jag det ena mer positiva än det andra: ”Han var en naturens vän och beundrare. Men framför allt en vännernas vän som med sitt generösa hjärta slösade med tillgivenhet.” Låter som en trevlig släkting man gärna hade träffat! Jag bestämmer mig för att den fortsatta sociala distanseringen i samhället ska ge mig anledning att gräva lite i arkiven för att lära känna Karl. Idag är det kanske inte så vanligt att unga människor känner till ”Calle Schewens vals” eller ”I Roslagens famn” som visan egentligen heter. Men på 40- och 50-talen var den omåttligt populär och som allsång har den levt vidare i den svenska midsommarnatten. Karls namn gick till historien men han var trots allt redan 60 år när valsen skrevs. Hans stora vänkrets hade formats långt tidigare. Hans liv sammanfaller med en tid av stora förändringar. Författaren och skärgårdsskildraren Sven Barthel skrev: ”Karl hörde till avskildhetens och självhushållets, de långa distansernas och de särpräglade människornas skärgård. Han var en förening av skärkarl och kavaljer och representerade en numera allt sällsyntare människotyp. Han växte upp under naturahushållningens och saltströmmingshanteringens tid, då skärgården levde sitt eget liv och Stockholm bara betydde en handelsplats innanför Vaxholm.
Han var vuxen när den genomgripande omvälvningen satte in som betydde en övergång från naturahushållning till kontanthushållning som började på 1890-talet med införandet av reguljära ångbåtsförbindelser, fortsatte med motorernas intåg på 10-talet och sedan med stockholmarnas jätteinvasion som sommargäster och campare och så småningom i allt större utsträckning som markägare. Skärgården blev en annan, inlemmad i större sociala och ekonomiska sammanhang. Karl såg förändringen ske och konstaterade faktum utan kverulans men envisades med att förbli densamme och fann ingen anledning att ändra sin livsstil. Han hade inget emot motorer men till sin natur var han seglare, och det förblev han.”
1854 hade Karls pappa som också hette Carl fast med C flyttat från Sund på Värmdö till Håtö gård, som då var ett berustat säteri vilket betydde att gården hade skyldighet att tillhandahålla häst och ryttare med utrustning till armén. Gården drevs på ett gammaldags vis där pigor och drängar hjälpte till med gårdens sysslor, familjen och jordbruket. I gårdens åtta torp bodde familjer som i utbyte mot bostad och rätt att bruka jorden, utförde dagsverken. Det var en tid av självhushållning där alla var beroende av varandra för att tillvaron skulle fungera.
Karls mamma hette Sofia Hedendahl. Hon arbetade som piga på gården när hon blev gravid vid 24 års ålder med Carl d.ä. som var ungkarl och mycket äldre än hon själv. Scenariot var på den tiden inte ovanligt. Det ovanliga var att när Karl väl var född gifte sig de nyblivna föräldrarna, trots ålders- och klasskillnad. Strax efter föddes deras andra barn Bernhard. Paret fick sedan ytterligare tre barn men bara Karl och Bernhard uppnådde vuxen ålder. Även om barnadödligheten var stor på den tiden innebar förlusterna naturligtvis en ofattbar sorg för den unga Sofia. När hennes man går bort 1880 är hon bara 32 år, Karl 9 och Bernhard 8 år.
Håtö gård arrenderades ut under de elva år som återstod tills Karl blev myndig. Johan Malm (farfar till författaren Einar Malm) blev arrendator och flyttade med sin fru Edla och deras tre barn Signe, Gösta och Frida till Håtö.
Förändringen blev stor för den unga änkan Sofia och hennes söner. På den här tiden var gifta kvinnor omyndiga. Männen var alltså målsmän för både fru och barn. Hur Sofias ställning på gården påverkades av makens bortgång och hur vardagslivet såg ut för de båda familjerna som kom att leva tätt inpå varandra vet vi ganska lite. Men det stora huset rymde alla och säkert kom de båda familjernas jämnåriga barn att växa upp nästan som syskon.
Hierarkierna var självklara: arrendatorn var den som bestämde. Sofia som trots allt var mamma till gårdens juridiska ägare som en dag skulle ta över hade troligen inte så mycket att säga till om. Vi vet inte så mycket om Sofia men hennes namn har levt vidare i generationer inom släkten och med tanke på hur historien vecklade ut sig kan man anta att Sofia var en trygg person som älskade sina söner.
Till en början undervisades Karl, Bernhard och barnen Malm hemma på gården av en guvernant. 1880 skrevs Karl in på Norrtälje Läroverk för att sedan som inackorderad studera på Stockholms Realläroverk. Vid pappans bortgång fick Karl och Bernhard en förmyndare, deras 30 år äldre kusin Victor Wahlberg på Norrnäs gård på Värmdö hos vilken de också tidvis bodde och fick utbildning om jordbruk men framför allt fiske. Det var sannolikt på Norrnäs som bröderna med sin äldre kusin som förebild, vände sina intressen mot havet i stället för det kanske mindre spännande arbetet med jord- och skogsbruk. Kusinen, som Karl och Berhard i sina dagböcker kallar ”farbror Wahlberg”, höll utbildningar för fiskeriintendenter och gjorde ofta arbetsresor med sin segelslup Ögir. Att Karl lärde sig mycket om båtar under tiden på Norrnäs förstår jag av dagboksanteckningar från 1888, han var då 17 år. De mycket kortfattade noteringarna vittnar om hans fåordighet men ger ändå information om hur vardagen kunde se ut:…
1 juli 1888 Rustar Ögir…2 juli Lagar Ögirs segel…3 juli Farbror Wahlberg seglar med Ögir till Vättern…och så vidare.
På Norrnäs fick Karl och Bernhard en släktgemenskap och ett nytt sammanhang. Där bodde många barn i olika åldrar: Victors och hans hustru Karins egna samt några kusiner som också mist sin far samt Victors mamma, brödernas faster. I boken ”Borgare, bönder och bergsmän” (Bengta Källström 2006) berättas att det stora huset också beboddes av äldre personer som tidigare arbetat på gården eller helt enkelt någon som behövde tak över huvudet och fick stanna. Någon fattig- eller äldrevård fanns inte på den tiden. Herrskap och gårdsfolk levde tillsammans och alla var beroende av varandra för att tillvaron skulle fungera.
På loven åkte Karl hem till Håtö och dagböckerna berättar om jaktturer på hare, ekorre, änder och så vidare. 10 april 1887 skrev han: “Sköt jag en gröngöling det första djur jag har skjutit.” Såhär 134 år senare undrar jag varför i hela friden man skjuter en gröngöling?
Jag föreställer mig en 17-årig Karl som just avslutat ett hett arbetspass med att volma hö på en äng. Han går ner till stranden för att svalka sig. Utanför Norrnäs går farleden mot Stockholm och från ångbåtsbryggan ser han båtarna passera. Det är fullt begripligt att havet fångade hans intresse och fokus förflyttades från det slitsamma livet på landbacken. Förutom att havet gav fisk så hände allt viktigt, spännande och roligt där. De viktiga transportlederna gick till havs, skulle man någonstans åkte man enklast med båt till Vaxholm, Stockholm eller hem till Håtö.
I juli 1888 skriver Karl att en grupp officerare anlände till Norrnäs för att ha fältövningar. Även kronprinsen kom. Tre dagar i rad, som vanligt mycket kortfattat, beskriver Karl sina sysslor i dagboken: ”hofvade löjor åt kronprinsen…hofvade löjor åt kronprinsen…osv”. Vad den blivande Gustav V skulle ha alla löjor till förtäljer inte anteckningarna.
Karls anteckningar från åren på Norrnäs och i Stockholm är kortfattade men när de läggs samman med Bernhards fullspäckade dagboksblad ser man att ett av de vanligaste nöjena var skridskoturer på Nybroviken. Bröderna köpte säsongskort för att få tillträde till isen där det åktes skridsko till musik.
Under studietiden lärde Karl känna den förmögne byggmästaren och seglaren Carl Smitt samt fabrikören och boxaren Erik Stocklassa. De kom senare ofta på besök framför allt till Svansarna. 1911 fraktade Smitt ut och donerade ett utrangerat ritkontor från något av sina byggen i huvudstaden. Det blev grunden till Svansstugan som senare byggts till i omgångar. Det var samme Smitt som donerade en stor summa pengar för att bygga ut vägnätet i Roslagen och på så sätt kom till exempel gamla Svartnöbron till.
Efter några års studier på Lidsta lantbruksskola i Västmanland återvände Karl till Håtö för att ta över gården. En månad efter att han blivit myndig 1892 förlovar han sig med Signe, äldsta dotter till Johan Malm som arrenderat gården. Hon hade funnits med i Karls liv sedan barndomen och dom gifter sig samma år på det nybyggda Stadshotellet i Norrtälje. Karl och Signe fick fyra barn. Äldst var Karl, som i hela sitt liv kallades Lill-Kalle, Stina, Eskil och yngst var Sixten – min farfar.
Det dagliga arbetet med den nybildade familjen låg nog mest i Signes händer, säkert med god hjälp av Karls mamma Sofia som också bodde på gården. Gamla vykort vittnar också om kontakten mellan henne och barnbarnen.
Ett antagande är att Karl hellre ägnade sig åt segling än arbetet på gården och han beskrivs som ”ett levande sjökort”. I mitten av 1890-talet köpte han tillsammans med en vän en stor rakstävad kutter. Den hade lång klyvarbom, skyhög rigg och fallet till förseglet var av kätting vilket var mode på den tiden. Båten lär ha varit KSSS första mönsterbåt byggd 1853 på Hults Varv vid Vänern. Från början hette båten Weilbach efter konstruktören men fick sen namnet Olga. Kring förra sekelskiftet deltog han gärna i regattor i Sandhamn, Göteborg och Helsingfors. Det gjorde även Carl Smitt med sin snabba och eleganta Venus med 180 kvm segelyta liksom Anders Zorn med den nybyggda 150 kvm skärgårdskryssaren Mejt. Havet var äventyr och frihet. Nya kontakter knöts genom seglingen och Karl von Schewen blev nu ett bekant namn för många.
Såhär beskrevs han av Evert Taube: ”En livskonstnär med stor charm. Jag kände Karl von Schewen ryktesvis många år innan jag träffade honom. Valsen skrev jag första gången jag besökte honom och såg honom dansa – visan är direkt hämtad ur verkligheten. Kalle var en okonstlad människa, vänlig och öppen mot alla. Genom sitt temperament, sitt natursinne och sin charm inspirerade han många inte minst Albert Engström och Einar Malm. Han tillhörde dem som har en konstnärlig inställning till livet utan att själva producera sig. Han var en ypperlig skärgårdskarl, seglare och jägare och förlänade fisket och de enkla näringarna i sin hembygd en viss nobless. Ännu på ålderdomen åkte han skidor som en yngling, och ungdomen älskade han att ha omkring sig.”
Vid 1800-talets slut är det en ny typ av människor som intresserar sig för skärgården. Segelsporten börjar ta fart i Sverige och förmögna stockholmare låter bygga segeljakter och skärgårdskryssare, den ena mer långsmal och till bristningsgränsen riggad, än den andra. En bit in på 1900-talet började motorer bli vanligare och allt fler människor tar sig ut i skärgården. De som bott på öarna i generationer under enkla och slitsamma förhållanden konfronterades nu med en helt annan sorts människor, mer eller mindre förmögna. En del seglare, andra kom med ångbåt för att hyra in sig hos någon skärgårdsbo eller på något av de allt vanligare sommarpensionaten.
I den här skärningspunkten mellan den gamla och nya tiden då människor med vitt skilda bakgrund och livsstil plötsligt ska samsas i skärgården, där fanns Karl von Schewen. För att kunna utmärka sig måste det finnas en ”ruta ledig”, ett behov av en rollfigur som inte funnits tidigare. I det här fallet blev det Karl som trots sin lite tystlåtna läggning hade erfarenheter från flera världar. Hans livsstil och plats – gården med sin slitna 1700-tals charm och de lummiga lövträdsklädda Svansöarna nära sommarmetropolen Furusund – var lockande att besöka. Det var inspirerande och utan krav. Sven Barthel skriver: ”Karl var en rak och rörlig människa, kvickögd och alert, livlig till sinnet men stillsam till uppträdandet – det var en stillsamhet som aldrig verkade knapp, därför att den var genomlyst av hans glada vänlighet.”
Att Karl var gift med Signe som bejakade att vara värdinna var såklart avgörande. Dessutom hade han Bernhard som också bodde på gården och var en stilig ungkarl, socialt begåvad och rolig, berest och full med historier som han gärna berättade. Scenariot och rolluppsättningen runt den tystlåtne Karl var idealisk för att det skulle uppstå ett mycket särpräglat sammanhang.
När barnen börjar bli vuxna tillbringar Karl och Signe alltmer tid på Svansarna där de tillsammans med Bernhard som var agronom anlägger odlingar av alla slag. I kombination med jakt och fiske blir Svansarna nästan självförsörjande, en naturromantisk plats helt i linje med tidsandan. I Svansarnas dagböcker beskrivs vardag och fest, fisket, människor som kommer på besök och så vidare. Boken från 40-talet är en kavalkad av dikter av de samtida kulturpersonligheter som gärna gästade. Evert Taube, Albert Engström, Bruno Liljefors, Anders Zorn, Vilhelm Moberg och Xylografen kom ofta på besök liksom skärgårdsbor och sommargäster från intilliggande öar eller fastlandet. Sven Barthel beskriver: ”Karl hörde till dem som har anlag för att trivas med livet, och med sin begåvning för vänskap och sin öppna och gästfria läggning blev han livet igenom naturlig medelpunkt i en stor och sammansatt vänkrets som med årens lopp kom att sammanfalla med den sammanslutning av skärgårdsbor och skärgårdsälskare som kallar sig Pelarorden och där han var den självfallna centralfiguren.” Från och med sommaren 1918 blev Svansarna platsen för Pelarordens sammankomster och Einar Malm hävdade att det var tack vare Karl och Bernhards samtycke till det som ordenssällskapet kunde fortsätta att hållas igång.
När Karls hustru Signe hastigt går bort i december 1928 avstannar allt. Hennes sammanhållande kraft var borta och Karl blev ensam på den stora gården. I samma veva flyttar Bernhard, som varit en del av familjen på både Håtö och Svansarna, till Spillersboda. Han som alltid varit ungkarl gifter sig vid 56 års ålder. Karls barn bodde vid den här tiden med sina familjer runtom på Håtö och på helger och högtider fortsatte man att samlas på gården. Till hjälp i hushållet fanns Ella Lundman som blev ett oumbärligt stöd för Karl i hans nya tillvaro. Med familjens och vännernas hjälp byggdes det tidigare sociala livet så småningom upp på nytt, ibland också i stor skala när det var dags för Pelarordens årliga sammankomster. Efter tre år som änkling, nybliven morfar och farfar händer det som gör den fåordige, lite tillbakadragne Karl till en sorts rollfigur i det svenska medvetandet: valsen skrivs.
Anna von Schewen
Anna von Schewen är arkitekt och möbeldesigner med egen studio i Stockholm. I hela sitt liv har hon tillbringat mycket av sin lediga tid året om på Håtö och i Roslagens skärgård. Anna är barnbarns barn till Karl och hans hustru Signe som hon skrev om i Skärgården nr 25/2020 .Texterna har hon skrivit av intresse för kulturhistoria och för att hedra att det är 150 år sedan de föddes. Källor är tidningsurklipp, litteratur och samtal med släkt och vänner.