KRÖNIKA
Vi hör det välbekanta surret i luften och springer ut på altanen. ”Titta”, ropar jag till sonen, ”nu kommer helikoptern”! En ambulanshelikopter är precis så spännande som det kan bli för någon som inte fyllt två. För oss vuxna betyder den en trygghet – behöver man hjälp så finns den, till och med om man befinner sig på en ö i skärgården. Vi tittar ofta när den passerar över oss och tänker att det är tur att den finns.
Men idag passerar den inte, utan vänder och hovrar precis över trädtopparna. Dånet från rotorn stiger och vattnet är i uppror när den gula helikoptern sänker sig ner mot grannens brygga. Där bor fyra generationer som jag känt i hela mitt liv och som jag håller varmt om hjärtat. 90-plussare, nära vänner med barn lika gamla som sonen. Jag hinner tänka tusen tankar om att sätta i halsen, om att någon av de gamla inte mår bra. Att nu är det kört. Min man springer över och jag lyfter upp sonen och följer efter.
Sand virvlar upp i luften och vi håller oss på avstånd vid grannarnas sjöbod. Ingen av grannarna syns till nere vid stranden och jag vet inte vem som behöver hjälp. Jag skakar. Det är trångt för helikoptern att landa på bryggan och en sjuksköterska hoppar ur nästan i farten. Min man möter sjuksköterskan och de springer mot ett av husen.
Helikoptern lyfter igen och cirkulerar på låg höjd för att hitta en annan plats att landa på. Kort därefter är min man tillbaka hemma för att hämta bilnyckeln. En av de äldre har ramlat och är medtagen men vid medvetande. Jag andas ut lite. Min man har på ett ögonblick erbjudit sig att hämta resten av besättningen på ängen där de ska landa. Bara ett par minuter senare får resten av grannskapet se när helikopterbesättningen landar och lastar över en bår som hänger ut genom bakluckan medan bilen dunsar iväg på den guppiga grusvägen. Hela styrkan kan hjälpa min granne medan min man kommer tillbaka hem för att hämta bilsläpet. Resan tillbaka till helikoptern blir en ännu mer intressant syn med ett släp lastat med en åldring på bår och två sjukvårdare. En timme efter att den första i besättningen hoppat av på bryggan lyfter hela ekipaget från ängen mot sjukhuset.
Min granne har fått komma hem och mår efter omständigheterna bra. Det gick bra den här gången och jag kommer fortsätta vara tacksam varje gång vi ser ambulanshelikoptern. Jag skriver inte det här för att berätta vilken hjälte min man är – i mina ögon är han förstås det – utan för att uppmana er att särskilt i dessa tider bry er om vänner och grannar. Civilsamhället kan göra olika insatser för blåljuspersonalen. Och så vill jag igen inflika hur bra det är att ha en brygga.
