Vid Tråsättra i Åkersberga har arkeologiska utgrävningar genomförts vid vad som för 4 500 år sedan var en kustboplats för ett stenåldersfolk av den så kallade gropkeramiska kulturen. Platsen låg vid stranden på en mindre ö cirka 8 mil från fastlandet. Här har många spår efter en omfattande jakt- och fiskekultur hittats, men också små människoliknande lerfigurer, helt unika för Sverige.
Människorna som levde vid fyndplatsen i Tråsättra var del i den gropkeramiska stenålderskulturen som var framträdande, framförallt i östra Sverige.
– Under yngre stenålder, ungefär 4000 år f.kr., börjar man bedriva en mer intensiv och specialiserad säljakt. Denna samhällsform utvecklar sig till den gropkeramiska kulturen. I östra Sverige lever den gropkeramiska kulturen kvar extra länge, säger arkeolog Niclas Björck.
Boplatsen vid Tråsättra var aktiv runt 2400 f.kr. och var det absolut sista skeendet i denna marina jaktkultur. Boplatsen var på sin tid belägen på en ö i Mälarhavet. Ön var 4-5 kilometer i diameter, med cirka 80 kilometer av uppbruten skärgård i alla vädersträck. Närmaste fastland fanns i västra Uppland eller södra Södermanland på den svenska sidan.
– Boplatsen låg mitt i en vidsträckt skärgårdsmiljö. Det var ungefär lika långt till Åland som till det svenska fastlandet. Mälaren var en stor havsvik som sträckte sig ända in mot Örebro.
Växtligheten på ön präglades av björk och tall. Boplatsen var förmodligen bebodd året runt.
– På hemön vid boplatsen har man haft tillgång till många olika jaktbara viltarter som exempelvis bäver och vildsvin. Det fanns också andra platser som användes som jaktstationer eller andra säsongsbetonade aktiviteter.
Boplatsen vid Tråsättra ligger väl skyddad, omfamnad av höga berg. Hur levde man här och vad gjorde man?
– Vi har hittat spår av sex hyddor som ligger grupperade i en cirkel bebodda av 20-30 personer. Det är inte mycket fynd inne i själva hyddan, men däremot finns det mycket avfall precis utanför.
Avfallet kan berätta vad olika familjer hade för jaktstrategier. Vissa kanske begav sig inåt land medan andra sökt föda eller jagade i ytterskärgården. Man har också samlats till gemensamma jakter. Vikaresäl och grönlandssäl är själva basen i ekonomin, men även fisket har haft en framträdande roll.
– Knutet till varje bostad har vi hittat stora mängder keramik som varit olika former av lerkärl, från 2-3 centimeter i diameter till en halv meter. När vi tittat på fettrester i kärlen har vi hittat rester av matlagning, framförallt marint kött som fisk och säl. Där finns också rester av vegetabilier som hasselnötter, strandvegetation och ätliga växter från skogarna runtomkring. Några spår av odling har vi än så länge inte hittat.
Fångsten uppgick till cirka 90 procent säl, 7-8 procent fisk och resterande del av andra arter som älg, vildsvin, bäver, utter, andfåglar och mårddjur. Mångfalden var ofta inriktad mot olika arter av pälsdjur. Vissa djurben har använts som redskap.
I vattnen runt ön fiskades det mycket och vid utgrävningen har hittats nätsänken.
– Man har säkert haft mycket bra strategier för nätfiske. Fiskbenet är ju väldigt bräckligt och bevaras sämre än sälben och är därför underrepresenterat i fyndmaterialet.
Utgrävningarna vid Tråsättra har givit stora mängder av olika typer av fynd. Bland annat spjut- och pilspetsar, men också olika former av lerfigurer.
– De människoavbildande lerfigurerna är helt unika och är några av Sveriges äldsta kända avbildningar av människor. Motsvarande har bara hittats i Finland och Ryssland. Lerfigurerna är som små, människoliknande, dockor. Vi har också delar av en hel gropkeramisk servis från små koppar upp till jättelika förvaringskärl som rymmer 50-100 liter.
Människorna vid Tråsättra har haft ett långväga kontaktnät. Det har hittats olika former av sten, bland annat flinta som härrör från Skåne, skiffer från Ångermanland och en typ av sten som kommer från Åland.
– Fynden visar på en hel verktygslåda av olika redskap som knivar, sågar, skrapor och fina mejslar, förmodligen ämnade för att göra skulpturarbeten i trä och ben.
Så småningom upphörde den gropkeramiska boplatsen vid Tråsättra. Varför detta skedde kommer vi kanske aldrig med 100 procents säkerhet att få veta. I östra Sverige stiger stora odlingsbara slätter ur havet tack vare landhöjningen. Det blir mer lukrativt att ägna sig åt kreatursskötsel och odling. Runt 2300 f.kr. – 2400 f.kr. sker stora förändringar i hur lämningarna efter människor ser ut.
– Någon typ av storskalig variabel har medfört detta systemskifte. Man går från kustboplatser till en senneolitisk jordbrukskultur med ett annat gravskick med mycket odling och boskap. De djupa skärgårdarna blir mindre och stora slättbygder med goda betesmarker blir mer framträdande. Det är en stor förändring och går ganska fort i ett arkeologiskt perspektiv, säger Niclas Björck.